onsdag 14 mars 2012

Småätandet och amatörteorierna

Jag är en hopplös småätare. Inte världens ovanligaste last, direkt. Och jag äter inte så mycket, men ofta, och allra helst kvällstid (såklart). Min grundtanke är att min kropp är sugen på det den behöver, även om man ofta misstolkar suget (eller fastnar i andra destruktiva mönster som stör ut grundkänslan. Det är mer komplicerat egentligen, jag vet). Ibland är jag mer sugen på ost eller nötter, eller råa grönsaker för den delen (händer oftast när jag ätit för mycket choklad eller annat onyttigt). Ofta är jag sugen på sött, men jag tror ju inte att min kropp behöver godis. Men kanske frukt och bär? Snabb energi, vitaminer, antioxidanter. Utan att ha gjort hela researchen tänker jag att vi är förprogrammerade att sukta efter sött, eftersom den mest lättillgängliga energin och de viktiga vitaminerna finns i de mogna söta frukterna. Ju mer sol de fått, desto sötare och näringsrikare. I lockande färger och dofter. Inte konstigt att vi gillar godis, som ju utnyttjar alla de signaler som ett solmoget smultron eller en saftig mango sänder ut. Billiga trick helt enkelt.

Ikväll hetsåt jag tre kanelknäcken i rast följd. Jättegoda var de. Men varför detta plötsliga sug efter socker, fett och kolhydrater? Min mage gillar inte riktigt socker och vetemjöl i kombination, jag får bara magkatarr, så efter tre kanelknäcken säger magen stopp tack och lov. Men kanske behövde jag något hekto till på låren...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar