Oavsett om jag är värd det

Nja, jag lyckades inte riktigt lura mig själv med unnandet. Sen gillar jag inte ordet unna, jag stör mig på det. På alla som säger att de unnar sig en lyxig väska, ett par dyra skor eller något annat onödigt när de presterat. Varför måste belöningen utgöras av konsumtion? Och det är ju oftast inte de som verkligen kämpat som unnar sig. Inte för att jag känner någon som säger så, jag läser kanske för mycket bloggar helt enkelt...

Men. Som förklaring till mitt kanske obegripliga inlägg igår så tror jag på att ompröva sitt tänkande kring vad man ska unna sig. Jag tycker mycket om att promenera till jobbet. Jag mår bra av det, det är avstressande. Men cyklandet går snabbare och jag har oftast brått, som alla andra. Så att unna sig den tiden är verkligen att unna sig. Om jag däremot köper smågodis för att jag är godissugen så känns inte det som att unna sig. Det får mig ju inte att må bättre, det är bara gott för stunden, och dessutom äter jag godis ganska ofta. Det är väl ingen större fara med det, men det är inget unnande.

Dessutom: Om man ser motion som något man unnar sig istället för något nödvändigt ont, så vänder faktiskt känslan lite. Det upphör att vara något man drar sig för, så funkar det för mig i alla fall. Förutsatt att man gillar sin motionsform. Därför skippar jag att försöka bli bättre på att springa. Jag försöker få till små löparrundor när det går, och då tar jag min pod i öronen och startar lufsandet. När det börjar bli plågsamt sänker jag takten. Så, jag jobbar på att utvidga det här tänkandet till andra saker som får mig, eller oss, familjen, att må bra. Återkommer om det funkar.

Because I'm Worth It

Idag unnade jag mig att promenera till jobbet istället för att cykla, trots att jag var lite sen. Det var jätteskönt, hög luft och en genväg genom "skogen". Sen unnade jag mig att springa hem. Imorgon ska jag försöka unna mig att städa garderoben, att jobba riktigt effektivt och att begära föräldrapenning hos Försäkringskassan. Vad tror ni, kommer det att funka?

Ingen hemma

Herregud vad tomt det är hemma, inte en endaste liten unge är här. Höstlov, som för mina lyckligt lottade barn i år innebär semester från mamma och pappa hos morföräldrarna. Miljöombyte, någon som ser dem på ett annat sätt, och lite mer natur. Perfekt, även om de nog får slita lite. Dra ris, elda och gå ut och kissa. Slår en resa till Kanarieöarna alla dar i veckan, säger min präktiga sida. Ha, nog hade de uppskattat en äkta charter också, såklart.

Här hemma vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Det känns alldeles onaturligt här med alla leksaker, men inga barn. Och vad ska jag göra med mig själv? Inget filter i form av barn som kräver uppmärksamhet. Det är upp till mig, inget att skylla på. För visst är barnen en alldeles förträfflig ursäkt. För allt möjligt. Inte hinna städa, inte hinna träna, inte hinna sova, inte ha lust att handla, inte vara tillfreds. Skit under naglarna, skrynkliga kläder, smulor på köksgolvet.

Så, ska jag passa på att jobba extra eller ska jag passa på att ta det lugnt? Det är väldigt skönt att få stanna upp och reflektera lite i alla fall. Sen ska jag ta tag i den där garderoben.

Natur

I helgen har det varit helt osannolikt vackert väder där jag hållits, kallt som attan, soligt och vindstilla. Vi var och hälsade på på landet, ni vet den där riktiga världen där det växer saker, där det bor djur som inte är bananflugor och där de riktiga människorna bor. Jag skäms nog lite för att jag är en stadsråtta, eller åtminstone för att jag gillar staden. Det passar inte riktigt in i min självbild, jag inbillar mig att jag är en aktiv friluftsmänniska som är ute och tältar och gör utflykter med barnen. Jag har planerat att tälta med barnen i två somrar nu, men lyckas inte. Det verkar så himla härligt, men kanske är jag inte av rätta virket.

Men, oavsett detta så blir jag lycklig av att vara ute. Av prasslet av löv under fötterna, av solens värme, av lukten av jord. Och av att sitta inne och titta ut på naturen.

Kastanjen som är så fin men som egentligen har en konstig sjukdom.

Mina vantar gör sig så snyggt och trendigt mot löven.

Oavgjort

Idag har jag bytt däck på bilen med sonen. Pluspoäng. Sen kom jag på en massa ideer som jag ville blogga om, som jag sedan genast  glömde bort eftersom  jag inte skrev ned dem. Minuspoäng. Sen åkte vi bil, och jag körde inte - som vanligt. Minuspoäng. Nu senast har vi gjort brasor och myst ihop oss. Pluspoäng. Vi ligger lika jag och den här dagen. Det får man vara nöjd med.  

Kom inte och köp

Idag är jag trött på att prestera. Imorgon vill jag göra något som ingen behöver och skita i om det finns något efterfrågan på mig. Jag vill inte försöka övertyga någon om att jag är bra, om att det jag är intresserad av är viktigt eller om att jag är värd det jag kostar. Jag vill gräva ner mig i något oviktigt, fult, dåligt och oattraktivt och skippa det kommersiellt gångbara.

Nej, samhället går väl inte runt om alla skiter i att göra något som behövs. Men idag så skriker alla i mun på varandra. Kom och köp våra kläder! Låt oss hjälpa dig att bli bättre, smartare, större! Vi gör dig lyckad! Du måste synas i vår tidning! Kom och läs! Klicka här!

Jag blir anti, och slutar skrika. Men det är det ingen som märker.

Att äta små saker medan man jobbar med stora (nåja...)

Idag jobbar jag hemifrån för att få lite flyt under tangenterna och ro i kroppen. Och som alltid börjar den stora jakten på nåt att småäta. Vad kan det finnas i skåpen, har jag gömt undan något godis någonstans, finns det nötter, ost, kex, oliver, vad som helst i rätt storlek? Mackor och frukt är helt ointressant, det ska vara i smågodis-storlek.

Och idag blev det napp!

Katrin och Elsa

Jag springer inte så ofta längre, tyvärr. Men ibland får jag till det, och då lyssnar jag fortfarande på Sommar i P1 i nedladdad podradio. De två senaste var Katrin Sundberg och Elsa Billgren. Katrin är för mig mest känd som den fantastiska Häxan Surtant, men jag har även sett henne i andra roller. Hennes program gillade jag bl.a. för att hon har en sån härlig tajming i rösten. Det märks att hon är en rutinerad skådespelare, hon liksom fraserar intressant. Svårt att beskriva. Hon är en sån där kvinna -efter vad hon själv säger- som är lite spretig, flamsig, rufsig, gapig och inte så fin i kanten. En som känner sig som en transvestit i en kvinnlig klänning och inte identifierar sig med Meg Ryan. Det kan jag identifiera mig med.

Elsa Billgren fraserar också vackert. Elsa är för mig mest känd som vintage/modebloggare, men hon är också personal shopper och programledare. För Elsa har livet starka färger, allt är passion, konstnärligt och vackra gamla klänningar. Elsa är verkligen fin i kanten, men inte på ett dåligt sätt. När man lyssnar på henne (eller läser hennes blogg) känns det som att glutta in i hennes vackra gamla film. Och det är ingen Roy Andersson-film med brända fiskpinnar och betong, utan Amelie från Montmarte eller Chocolate. Det kan jag inte identifiera mig med. Men hon är väldigt begåvad, och jag gillade hennes sommarprogram också.

Pratsam

Apropå det där med att blir äldre. Jag har blivit så pratsam på äldre dar, det började nog när jag fick mitt första barn och sen har det bara blivit värre och värre. När jag var yngre var jag i och för sig väldigt opratsam av mig, så jag startar från en låg nivå. Men idag pratade jag hos frisören, långa utläggningar. Jag kan få ett infall och fråga främligar på Willy:s om råd. Häromdagen så kände jag att jag var tvungen att kallprata lite med apotekskassörskan. Jag känner mig som min egen mamma, och gud vad pinsamt det var när jag var liten. Kanske är det hämningarna som släpper? Jag var nog rätt försagd när jag var yngre, kanske är det mitt sanna jag som kommer fram nu.

Häromdagen demonstrerade jag mitt sanna hämningsfria jag genom att traska till jobbet i vida gummistövlar, illblå strumpbyxor, kjol och neongul regnjacka. Det kändes jätteregnigt när jag stressade runt på morgonen, men när jag väl kom ut var det torrt och fint. På vägen till jobbet försökte jag träna mig på att sträcka på ryggen och låtsas som att kläderna var meningen, att det bara var min coola nonchalanta stil. Stilen smittade liksom av sig, så medan jag stod och läste på en kul reklamskylt höll jag upp dörren för typ 10 förbipasserande som log (skrattade) åt mig. Jag ville verkligen läsa den där reklamen, den var bra. Sen kom jag till jobbet och bytte om till vanliga oiögonfallande kläder, och sen var allt som vanligt igen.

Galopperande åldrande

När jag var yngre och läste om anti-rynkkrämer var jag så oförstående åt påståenden om att krämen skulle "göra dig 5 år yngre", eller radera ut "flera år från ditt ansikte". Och  nu pratar jag inte om själva utseendefixerngen, ungdomsfixeringen eller det faktum att folk lägger dyra pengar på mer eller mindre verkningslösa krämer. Utan om det faktum att jag inte trodde att några års åldrande skulle göra skillnad, en skillnad som man kunde se i spegeln. Nu vet jag bättre. Idag skulle jag vilja ha en mirakelkur som tog bort tre veckor från mitt ansikte. Närmare bestämt från de veckiga påsarna under ögonen. Jag håller tummarna för att det beror på sömnbrist.

Att lastas av

Jag ska få ett besök imorgon. Hela syftet med besöket är att de slitna föräldrarna ska få lite avlastning. Men hur ska jag nu utnyttja detta? Blir helt tom i huvudet när de frågade... ja vad vill jag göra på kvällarna? Sitta mer framför datorn? Ligga blixt stilla i sängen och göra inget? Sova? Springa? Strosa planlöst på stan? Träffa en kompis? Jobba måste jag i alla fall, hade egentligen behövt jobba över till och med, men någon måtta får det ju vara. Boka klipptid hade varit väldigt bra. Det har varit akut i flera månader. Undrar om de har några tider på fredag efter klockan halv sex...

Jag skulle egentligen vilja pyssla lite, i lugn och ro. Sy i knappar jag tänkt fixa i flera år. Rensa handväskan från sand och gamla kvitton. Blanda müsli av ingredienser jag köpte för länge sen i ett ambitiöst ryck. Tömma badrumsskåpet på tomma tandkrämstuber och uttjänta tandborstar. Sånt där som man egentligen kan göra alldeles utmärkt med barnen omkring sig, men som inte blir av. Inte för mig.

Om ni vill veta kan jag berätta hur det gick sen. Stalltipset är att jag inte kommer göra något jag planerat. I bästa fall slappa lite i fred framför en dålig TV-show, i sämsta fall hänga med barnen ändå (-bara för att det är roligt). Nej, imorgon kväll ska jag intensiv-slappa!

Skärpa sig eller inte?

Idag tappade jag mina fina vantar. Jag hade en stressmorgon: Lämna en unge i skolan och sen cykla tillbaka för att lämna nästa på dagis, och sen en sväng tillbaka hem för att hämta ett par stövlar som inte kom med i första rundan. Och min frukostmacka som jag brukar ta med hann jag inte ens göra. Och i denna röra lämnade jag vantarna på en tom cykelstol där de flög sin kos när jag trampade på runt hörnet.

Allt för att hinna till ett frukostmöte på ett café halv nio. Men sen när jag kom fram hade den jag skulle möta glömt bort det och åkt till jobbet en bra bit bort. Jag har ganska hög toleranströskel för folk som glömmer bort saker, jag tycker nästan att det är lite sympatiskt. Det är väl för att jag är en sån själv, även om en dos noja räddar mig från de flesta missarna tack och lov. Folk som är korrekta, högpresterande och felfria gör mig bara nervös (eller irriterad).

Men det där med vantarna? Jag gillar verkligen inte att tappa saker, jag har ofta en liten relation till mina prylar. Men jag har märkt att jag har ett visst överseende med mig själv när jag glömmer, tappar eller slarvar. Lite svinn får man ta, liksom. När vardagslivet är så pressande som det är när man har tre barn så kan jag inte räkna med att jonglera utan att tappa några bollar ibland. Som ett par tappade vantar, en glömd matlåda som resulterar i att jag får köpa onödigt dyr lunchmacka, en bortglömd brödlimpa i skafferiet som möglat, en lapp till förskolan jag bort lämna in, eller en handsfree-lur som råkat bada i varm choklad.

Men jag är kanske för snäll mot min inre slarver ibland? Kanske jag skulle sänka tempot lite, gå upp i tid på morgonen, inventera skafferiet innan jag går och handlar, lägga alla viktiga papper i en hög och, för guds skull, inte dricka varm choklad vid datorn. Skärpa mig lite helt enkelt. Ah, det är väl som vanligt: Lite skärpning, lite överseende som är lösningen. Balans! (Grr, gillar inte det ordet...)

Men kolla här! Vi hittade de dyblöta vantarna överkörda på gatan på väg hem i eftermiddags! Räddad!