Om Yourlife och eftertanken

Tidningen Yourlife ska läggas ned. Jag gillar att läsa tidningar och magasin, men känner mig inte riktigt hemma med de vanliga magasinen (Damernas Värld, Mama, Elle, Amelia...). De är för mycket prylhets och för mycket skönhetshets för min smak. Jag vill läsa längre intervjuer, och mer samhällsanalyser. Jag vill inte läsa om senaste plastiktrenden, jag vill läsa en analys om varför det finns en plastiktrend! Blandat med lite ytligheter.

Jag har läst de flesta nummer av Yourlife sen den kom ut och det här är den tidning som ligger närmast det jag efterfrågar. Att de inte får fortsätta gör mig ledsen, för det betyder att det bara är det extremkommersiellt ytliga som tydligen går hem. Eftertanke är inte tillräckligt lönsamt, inte för Bonnier i alla fall.

Fredagsnöje

Fredag kväll, som jag ägnar åt att städa toaletten. Vad gör ni?

Badrumsrengöring, nu är den slut.

Sexåringen som har svårt att sova tassar upp. "När jag ser dig städa blir jag så sugen på att hjälpa till!" säger han. Med en sprejflaska kan man få ungar att göra vad som helst. Jag sparar lilla badrummet till honom imorgon. Nu ska jag äta choklad.

Gubben på axeln

Jag har en liten gubbe som sitter på min ena axel och kritiserar, hånar och trycker ned mig. Dåliga dagar är han stor och brötig, bra dagar är han liten och nästan helt osynligt tyst. Han känner mig väl och känner mina svagheter. Och han är inte dum, han har ofta rätt i sina iakttagelser - eller om han bara är väldigt manipulativ. Men framförallt är han onödig. För det går ju runt massor av folk hela tiden som inte är perfekta, som har lite fel, som ser lite fåniga ut, som pratar lite för högt, lite för lågt, lite för mycket eller som bara är lite för lagom. Och det går ju jättebra.

För det är ju de människorna som inte är så fruktansvärt medvetna om sina begränsningar som kommer någon vart. Det är de som blir stjärnorna.

Idag är en dåligt dag. Och jag känner mig lite för gammal för att gå runt och känna mig så liten och så osäker. Men imorgon är kanske en bättre dag. Mina lilla gubbe på axeln har en kusin som sitter på andra sidan. Hon ger mig hybris, hon tror att jag är något. Ju mindre gubben är, desto större är kusinen. Jag är trots allt glad att jag har dem båda, de ger mig nyanser, men de är inte riktigt jämbördiga. Kusinen måste äta upp sig. Tror ni hon gillar choklad?

Jag gillar trångt och mysigt

Var precis inne och tjuvkikade på ett hus på hemnet som en gammal klasskompis köpt. Jättestort, fem sovrum, i ett villakvarter i en lyxigare förort. Alltså, jag kan ju verkligen sakna lite extra utrymme ibland, särskilt när garderoben överfaller mig. Men jag är inte alls sugen på att köpa ett stort hus. Det såg bara groteskt stort och ödsligt ut.

När jag var liten gillade jag att boa in mig i små vrår. Minsta hörnet i bokhyllan, bredvid skåpet, i lingonriset bakom stenen. Jag tror att det sitter i, och att  det är därför jag trivs så bra i en ganska liten, kompakt lägenhet. Mysigt ska det vara. Vilken tur jag har!

För övrigt, och apropå ingenting, skriver Ketchupmamman dagens bästa inlägg.  Sonja är jäkligt rolig också. När jag får lite mer ork ska jag också skriva ett riktigt bra inlägg. Jag har ett på gång om den eftertraktade offerrollen.

Jag nänns inte städa undan dem

På mitt köksbord ikväll, rester av kvällens pyssel.

Pausar

Bara en liten liten stund. Har lämnat barnet och snor åt mig ett litet andningshål innan jobbet.  För att det är helt nödvändigt. För att orka fortsätta kämpa på med det vanliga. En knäckemacka framför datorn i den ljuva tystnaden, en liten bloggrunda, ett jobbsamtal ändå. Och ett klick in på körkortsportalen för att förlustanmäla körkortet eftersom den jäkla plånboken fortfarande är försvunnen.

Om att våga visa sitt stök

Ikväll bjöd jag in grannmamman med barn en stund på fotbolls-TV efter att vi varit ute på lekplatsen. Totalt spontant och mitt i värsta vi-har-gett-upp-städningen-och-orkar-inte-ens-lägga kissblöjorna-i-blöjhinken-röran. Hurra för mig! Trevligt med lite snack och säkerligen skönt för henne att få se lite hederlig småbarnsröra, modell lata slitna föräldrar. Nu vet jag ju att hon inte är av den nitiska sorten, annars hade jag kanske inte gjort det. För jag vet de som förfasar sig  över otvättade toaletter, smutsiga klädhögar spridda över lägenheten, halv-utsköljda förpackningar på otorkad diskbänk, och brödsmulor under soffbordet.

Men jag kunde inte låta bli att springa runt och plocka ihop kissblöjorna när vi kom in.

Att skaffa sig onödigt jobb

Åh, min plånbok är borta! I torsdags hade jag den när jag cyklade hem från träningen (!). Antagligen låg den överst i min tygväska som jag spände fast i barncykelstolen, kanske trillade den ur? Igår morse vet jag att jag tänkte att jag skulle lägga över den i min jobbväska, men väl framme på jobbet låg den inte där. Den blev väl kvar hemma, tänkte jag, men nu har jag letat och letat men inte funnit den. Igårkväll ringde jag och spärrade bankkortet, men körkort och alla andra kort och kvitton hade varit så bra att få tillbaka. Suck, jag är så slarvig. Det var inte så länge sedan jag blev av med plånboken sist, den gången vet jag att den blev stulen, men det var ändå för att jag varit tankspridd och lagt ifrån mig den. Om jag hade haft lite bättre koll nu, hade det inte hänt. Grr, jag har en lång lista på saker jag borde ta tag i ändå den här helgen. Detta är så onödigt.

Duktig flicka

Idag vill jag ha en klapp på axeln för att jag:

- Cyklade till jobbet i regn och storm (igen)
- Hade en viktig redovisning för en kund som gick bra
- Kastade mig hem på spårvagnen, joggade in i affären och skyndade hem till familjen för att...
- ... slänga fiskpinnar i stekpannan, koka pasta och skära grönsaker och servera middag knappt 20 minuter efter att jag öppnat ytterdörren och en timme efter att jag äntrat spårvagnen

Nu ska jag lägga barn. Sen gör jag helst ingenting mer ikväll.

Detta har jag lärt mig

Man orkar mycket mer än man tror. På kort sikt.

Man orkar mycket mindre än man tror. På lång sikt.

Vilken sikt har du på ditt liv? Tid för återhämtning är nyckeln. Jag jobbar på att finna min nyckel. Kanske finns den här?

Bu!

Vad roligt man kan ha med vita ballonger. Denna är åttaåringens skapelse, mycket mer fantasifull än mina.

Nix, det här inlägget blir inte mer genomtänkt än såhär.

Status

Jag är ganska ointresserad av klassiska statusmarkörer, inbillar jag mig i alla fall. Märkeskläder går bort, flashiga bostadsadresser går bort, långväga semesterresor, designprylar, nyrenoverade hem, bilar, statusjobb. Bort, bort, bort. Även sånt som hembakade bullar, surdegar, hemkokt sylt eller hemgjort julpyssel, varför leka hemmafru när man varken har tiden, orken eller lusten (bara någon gång ibland kanske).

Och så går jag där och är självgod för att jag är så befriad från statusjakten. Men så funderar jag på vad som driver mig, vad är det jag eftersträvar? Och så inser jag att jag självklart inte är befriad från den mänskliga driften att markera sin (önskade) tillhörighet. Jag är istället en anti-snobb. Jag påpekar gärna att mina barn ärver varandras kläder, att jag har köpt billigt på någon klädkedja eller fått av någon bekant. Miljömärkt är också eftersträvansvärt. Att leva billigt är "status", och att prioritera tid framför pengar likaså. Miljötänkande överhuvudtaget.

Och att jag har det här synsättet, det är ju självklart ett resultat av min bakgrund. Både ett ideologiskt val, och en följd av att jag faktiskt vuxit upp i ett hem där mina föräldrar inte har behövt vända på slantarna. Är man uppvuxen med fattigdom är det mycket svårare att frivilligt välja bort pengar och ytlig status.