Jag har en liten gubbe som sitter på min ena axel och kritiserar, hånar och trycker ned mig. Dåliga dagar är han stor och brötig, bra dagar är han liten och nästan helt osynligt tyst. Han känner mig väl och känner mina svagheter. Och han är inte dum, han har ofta rätt i sina iakttagelser - eller om han bara är väldigt manipulativ. Men framförallt är han onödig. För det går ju runt massor av folk hela tiden som inte är perfekta, som har lite fel, som ser lite fåniga ut, som pratar lite för högt, lite för lågt, lite för mycket eller som bara är lite för lagom. Och det går ju jättebra.
För det är ju de människorna som inte är så fruktansvärt medvetna om sina begränsningar som kommer någon vart. Det är de som blir stjärnorna.
Idag är en dåligt dag. Och jag känner mig lite för gammal för att gå runt och känna mig så liten och så osäker. Men imorgon är kanske en bättre dag. Mina lilla gubbe på axeln har en kusin som sitter på andra sidan. Hon ger mig hybris, hon tror att jag är något. Ju mindre gubben är, desto större är kusinen. Jag är trots allt glad att jag har dem båda, de ger mig nyanser, men de är inte riktigt jämbördiga. Kusinen måste äta upp sig. Tror ni hon gillar choklad?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar