Längtan efter lugnet

Jag läser ett vackert inlägg hos Underbaraclara om en tidig skogspromenad i Norrbotten, med andäktig utsikt och skogsdoft, och blir lite avundsjuk på den där orörda naturen. Inte en människa eller ett hus så långt ögat kan se, lugn och ro. Men sen funderar jag på om jag skulle ha ro att bara gå där och fundera. Jag är nog lite för rastlös för att kunna leva den drömmen, och när jag väl går ner i varv så blir jag lätt smått apatisk istället. Fast kanske skulle man kunna komma ner i tempo om man fick tid att vänja sig?

Annars är ju det en av mina stöttestenar: Att vi i dagens samhälle har gjort oss så beroende av förströelse (läs mobiler, datorer, TV) att vi blir rastlösa om vi sänker intrycksnivån. Och att vi därmed missar de där tillfällena till eftertanke som lugnet (och tristessen) ger.

Sen går jag ut på balkongen och blickar ut över kvarteret, skogsdungen, och de avlägsna blinkande ljusen från staden. Mm, härligt. Det är faktiskt vackert här också. Jag kan ju börja med att försöka sänka pulsen lite genom att sitta en stund på balkongen och njuta av försommaren och staden. Jag ska börja med det imorgon.