Blotta pälsen eller följa strömmen?

Just nu är det mycket håriga-ben-debatt inne hos  Lady Dahmer. Det är intressant, när man diskuterar feminism så kommer ofta rakningen upp som en het fråga. När jag började intressera mig för feminism och vi satt ett gäng nyväckta i en läsecirkel kom vi in på det här hela tiden. Och det kändes lite löjligt, för det finns så många andra, större, frågor. Men vi hade svårt att släppa det.

Så, frågan är alltså: Raka eller inte raka? Ta striden med sig själv och blotta pälsen, eller ta striden med hyveln och följa strömmen? Och hur förklarar man för sina barn som man försöker uppfostra genusmedvetet? Min linje för närvarande är följande: Jag går med jättehåriga ben ofta, och försöker att prata positivt om dem med barnen: "Så praktiskt när det är kallt!" När jag ska vara uppklädd eller gå och simma, orkar jag inte ta striden och rakar dem. Jag har annat att strida med mig själv om, och jag förklarar för barnen att "ibland vill man raka sig, precis som pappa. Lite omväxling." På sommaren kör jag en medellinje med rakning/vaxning lite då och då, och stubb däremellan.

Vitsen är ju att man inte ska behöva lägga massor med tid och kraft på att göra sig "vacker" och passa in. Men om man behöver lägga mer kraft på att inte göra sig vacker, dvs. noja över att behöva blotta sina håriga ben, då är det ju inte värt det! Åtminstone inte på kort sikt.

Snygga, va?