Det här är inget inlägg

Nej, idag blir det inget bloggande. Jag är trött och gnällig och har ingen ork till något välformulerat.

Men jag har läst några rader i Skriet från kärnfamiljen (boken) idag och den verkar mycket lovande. Återkommer i ämnet.

Simultankapacitet

Precis som för en dryg vecka sitter jag i TV-soffan med datorn i knät. Men inget jobb ikväll, utan bara eurovision för hela slanten. Stora barnen fick se t.o.m. Saade, sen var det läggdags, så nu är jag själv i soffan. Lite kul att surfa runt i bloggar som uppdaterar om finalen medan man ser den. Det moderna sättet att se på TV. Vi nöjer oss inte längre med att sitta stilla och följa ett skeende, vi vill samtidigt höra vad alla andra tycker om samma sak.

Fredagsparty

Jäklar vad tre ungar kan låta. Det är high life fredagkväll här hemma. TV:n står på i vardagsrummet, men ingen tittar, jag och mannen har smitit iväg till varsin dator och barnen leker något väldigt högljutt i sovrummet. Jag gissar på något som innebär hopp i sängarna. 2-åringen är härdad vid det här laget, ibland hittar man henne underst i barnhögen, och hör man glada tjut är det oftast hon som skriker högst. Jag är ärligt talat rätt avundsjuk på henne. Trots att hon blir lite bortglömd emellanåt, så tror jag att det är bra för henne att slippa den storasysterrollen som följt mig genom livet, och istället fostras av två storebröder till lagom skinn på näsan.

Post-amning

Jag har äntligen lyckats sluta amma min tredje unge, och till min förvåning och glädje har jag samma BH-storlek som innan jag blev gravid med henne. Två års amning blev det och jag känner mig helt färdig. Förutom helt utsugna bröstvårtor, så trodde jag att brösten skulle försvinna helt, men det verkar de inte ha gjort (än). Ha! Har man BH-storlek 65B/70A så har man liksom inte så mycket att ta av.

Min BH har inget tungt jobb.

Stopp i maskin

Min kropp maskar. Den gör liksom inte det jag säger åt den, det är som att varenda cell liksom strejkar när jag beordrar högre tempo. Det är inte så att jag mår jättedåligt, eller känner mig helt utslagen, inte alls.

Men som att min kropp har lärt sig att den ändå inte får någon vidare återhämtning efter spurterna, så dem har helt enkelt börjat vägra att spurta. Under tiden går jag omkring här i smutsiga kläder, stökig lägenhet,  jobbar lagom effektivt eller slötittar på TV. Jag tror att jag har en bra överlevnadsinstinkt.

Eurovision!

Nu börjar det snart!

Det svenska spektaklet som varje år får mig att överleva kräksjukor, VAB-stress och vintermörker i februari får snart sin stora final. Det europeiska spektaklet är visserligen inte riktigt lika spännande som det svenska, men tillräckligt för att jag ska bänka mig ikväll. Det bästa är att jag har arvtagare i familjen, sönerna har lyssnat på CD:n hela våren, och Eric Saade dansar sig svettig på Youtube varje kväll. Lite glamour i mitt vardagsrum, tack!

Längtan efter lugnet

Jag läser ett vackert inlägg hos Underbaraclara om en tidig skogspromenad i Norrbotten, med andäktig utsikt och skogsdoft, och blir lite avundsjuk på den där orörda naturen. Inte en människa eller ett hus så långt ögat kan se, lugn och ro. Men sen funderar jag på om jag skulle ha ro att bara gå där och fundera. Jag är nog lite för rastlös för att kunna leva den drömmen, och när jag väl går ner i varv så blir jag lätt smått apatisk istället. Fast kanske skulle man kunna komma ner i tempo om man fick tid att vänja sig?

Annars är ju det en av mina stöttestenar: Att vi i dagens samhälle har gjort oss så beroende av förströelse (läs mobiler, datorer, TV) att vi blir rastlösa om vi sänker intrycksnivån. Och att vi därmed missar de där tillfällena till eftertanke som lugnet (och tristessen) ger.

Sen går jag ut på balkongen och blickar ut över kvarteret, skogsdungen, och de avlägsna blinkande ljusen från staden. Mm, härligt. Det är faktiskt vackert här också. Jag kan ju börja med att försöka sänka pulsen lite genom att sitta en stund på balkongen och njuta av försommaren och staden. Jag ska börja med det imorgon.

Fredagsdravel

Det är fredag kväll och jag sitter och jobbar lite i soffan. Eller, jag ska snart jobba, jag ska bara titta runt lite vad som hänt på bloggarna. Och kanske äta lite mer godis. Det är mycket mysigare att sitta i soffan och jobba än att sitta på en stol. Man kan liksom låtsas som att man gör något roligt, för nöjes skull. Vad ambitiös jag kommer verka sen, när det syns att jag checkat in dokumentet vid 23-tiden på fredagkvällen. Det kommer verka som att jag har massor att göra och att jag har jobbat hela fredagskvällen. Och inte som att jag kom in till kontoret vid 10.30, gjorde ett ärende på stan en timme mellan 15 och 16 och sen åkte hem med sushi till familjen vid 17. Och sen satt och surfade och bloggade efter att barnen har lagt sig innan jag fick ändan ur vagnen och skrev klart det där dokumentet.

Det är det självkritiska sättet att se på det hela.

Man kan också säga att jag inte fick sova mellan halv 2 och 4 inatt för att minsta ungen var arg och vaken, och att jag sen inte kom iväg till jobbet i tid för att jag var tvungen att låte henne sova ut så att hon skulle bli dagismässig. Och sen fick jag inte tid att göra vad jag skulle på jobbet för det dök upp andra jobbsaker, och vid 17 var jag tvungen att rusa, för att familjen väntade på middagen, fast jag inte var färdig. Och istället för att ta igen förlorad sömn eller ta surt förvärvad slappatid i soffan när barnen somnat, så sitter jag och jobbar. Jag borde verkligen få löneförhöjning.

Det är det bittra sättet att se på det hela.

Syns det inte vad det är? -Bitter småbarnsmamma i soffan.

Könsstereotypa barntidningar av värsta sorten

Mediavärlden skriver om att Egmont startar en ny killtidning om fotboll och en ny tjejtidning om pyssel och kändisar. Jag har provbläddrat lite i dem och de är så könsstereotypiska att man vill kräkas, värst är tjejtidningen tycker jag. Mina söner gillar både fotboll och Eric Saade, både monster och bakning. Men ska de få läsa om hälften av sina intressen i en barntidning så måste de vara så starka i sig själva att de köper en tidning som uppenbart riktar sig till tjejer.

Som försvar säger Egmont att de har frågat barn vad de vill läsa om och detta är tydligen svaret. Först blir jag arg och tycker att de är puckade. Sen blir jag ledsen för att det ser ut såhär. Och ska de tjäna snabba pengar är detta kanske lättaste vägen. Genom att inte utmana barnen det minsta, genom att inte göra någon riktig analys av hur barnen svarar (och vad man frågar dem!), genom att spela med i de strikt uppdelade pojk- och flicklandskap som leksaker, tv-program, dataspel och nästan all annan barnkultur dikterar. Vad finns det för bra barntidningar för lågstadiebarn idag? Kamratposten kanske? Någon som har några andra förslag?

Lästips

Bloggaren Harpasione har kommit ut med en bok, Om det bara var jag. Jag har inte läst boken, men funderar starkt på att köpa den. Harpasione har långt framskriden ALS och sitter förlamad, men det man tänker på när man läser hennes blogg är hur fantastisk hon är på att formulera sig. En litterär begåvning i en riktigt tuff situation. Och klok är hon också.

Blotta pälsen eller följa strömmen?

Just nu är det mycket håriga-ben-debatt inne hos  Lady Dahmer. Det är intressant, när man diskuterar feminism så kommer ofta rakningen upp som en het fråga. När jag började intressera mig för feminism och vi satt ett gäng nyväckta i en läsecirkel kom vi in på det här hela tiden. Och det kändes lite löjligt, för det finns så många andra, större, frågor. Men vi hade svårt att släppa det.

Så, frågan är alltså: Raka eller inte raka? Ta striden med sig själv och blotta pälsen, eller ta striden med hyveln och följa strömmen? Och hur förklarar man för sina barn som man försöker uppfostra genusmedvetet? Min linje för närvarande är följande: Jag går med jättehåriga ben ofta, och försöker att prata positivt om dem med barnen: "Så praktiskt när det är kallt!" När jag ska vara uppklädd eller gå och simma, orkar jag inte ta striden och rakar dem. Jag har annat att strida med mig själv om, och jag förklarar för barnen att "ibland vill man raka sig, precis som pappa. Lite omväxling." På sommaren kör jag en medellinje med rakning/vaxning lite då och då, och stubb däremellan.

Vitsen är ju att man inte ska behöva lägga massor med tid och kraft på att göra sig "vacker" och passa in. Men om man behöver lägga mer kraft på att inte göra sig vacker, dvs. noja över att behöva blotta sina håriga ben, då är det ju inte värt det! Åtminstone inte på kort sikt.

Snygga, va?

Återanvända

Min nya giv för ett miljövänligare leverne är att försöka återanvända mer. Jag har börjar nyttja min lokala skomakares tjänster för att laga och klacka om stövlar, laga väskor och fixa jackor med trasiga dragkedjor. Just nu är jag dock sur på FIX (Lindex märke), vi har två FIX-jackor hemma med havererad dragkedja och den går inte att byta hos skomakaren (själva draglåset) för det är en specialmodell. Typiskt, jag har kostat på lite dyrare jackor för att alla tre ungar ska kunna ha dem, och så går de sönder för unge nummer ett!

Nu sist jag var där lämnade jag också in min mormors gamla röda skinnväska som jag verkligen gillar. Den är riktigt sliten och sprucken, och skomakaren sydde lite här och där så att den ska gå att använda i alla fall. Fast han tyckte jag var tokig som ville laga den gamla väskan.