Att lära sig gräla

Det är en ständig balansgång att avgöra hur mycket man ska lägga sig i sina barns bråk, brukar jag tänka. Uppfostra och skipa rättvisa eller låta dem träna på att reda ut själva. Sen är ju inte mannen och jag de allra bästa förebilder heller, tyvärr. Vi gapar och skriker en hel del, ofta helt i onödan. Den enda fördelen med det, är att barnen ser att vi står upp för det vi tycker. Och det tycker jag att de också gör, i sina konflikter, både hemma och borta.

Idag hörde jag ett vilt gräl i stora barnrummet. Jag orkade faktiskt inte bryta till en början, och avvaktade lite. Båda var trötta och grälade om vem som skulle få lägga kläderna på stolen, en unge gråtande och skrikande, en unge skikande och morrande. Till slut bröt jag in och försökte medla, och samtidigt skälla lite för att de grälade bort sin TV-mystid framför Gester med gester. Men sen efterråt hörde jag hur de analyserade sitt bråk, "Du förstår väl att jag blev så arg för att..." och kunde prata lugnt om det. Ganska gulligt, tyckte jag. Att kunna gräla är en konst, och man måste ju träna lite för att bli bra.

Fredagsparty

Jäklar vad tre ungar kan låta. Det är high life fredagkväll här hemma. TV:n står på i vardagsrummet, men ingen tittar, jag och mannen har smitit iväg till varsin dator och barnen leker något väldigt högljutt i sovrummet. Jag gissar på något som innebär hopp i sängarna. 2-åringen är härdad vid det här laget, ibland hittar man henne underst i barnhögen, och hör man glada tjut är det oftast hon som skriker högst. Jag är ärligt talat rätt avundsjuk på henne. Trots att hon blir lite bortglömd emellanåt, så tror jag att det är bra för henne att slippa den storasysterrollen som följt mig genom livet, och istället fostras av två storebröder till lagom skinn på näsan.