Trots är min tröst

Trots är en underskattad företeelse. Det är som en sund utväg att hantera något som man inte gillar. Istället för att bara foga sig och bita ihop, vilket ofta är mycket mer destruktivt. Det här tycker jag är positiv trots:

• Kroppen. Ok, jag ser inte ut som idealet, men det skiter jag högaktningsfullt i. Såhär ser jag ut och det är normalt, för tusan. Blunda den som inte vill se.
• Utmattningen. Nu borde jag vara ordentlig och lägga mig i tid, plocka undan på diskbänken, hänga en tvätt. Men istället ligger jag här i soffan och kollar på dålig tv. För om jag inte gör det så blir jag tokig, eller åtminstone grymt otrevlig.
• Vad fina alla andra är, och vilken tjusig mat de lagar, och vilka roliga utflykter de gör. Jaha, kul för dem. Och tur för mig att jag verkligen inte orkar anstränga mig, vad lugnt och skönt vi har det i vår sunkiga lägenhet.
• Föräldrarna. Nu tycker mamma att jag borde gå ut i friska luften/köpa ett större boende/byta jobb/skärpa mig i allmänhet. Kul för henne att hon är så duktig, men det är inte jag så jag tänker faktiskt göra det på mitt sätt.

Trots är min tröst, och föremålet för trotset varierar. Just nu är det lite Kropp och lite Utmattning som behöver en dos trots. Jag tror egentligen inte att det märks så mycket, jag är ju inte så mycket rebell direkt. Det är mer förhållningssättet hos mig själv.

Sen ser jag ju det sanna trotset på nära håll. Tvåårstrotset, sexårstrotset, åttaårstrotset. Då är man på andra sidan och det kan ju vara rätt utmattande. Men om man försöker minnas det hälsosamma i att ifrågasätta det som omvärlden prackar på en, då är det lite lättare att stå ut.