Barn och mat och barnmat

Nu har jag läst lite gamla tidningar och (nya) bloggar, och läst om lite olika vardagstips, utflyktstips och inte minst grilltips. Tips om mat alltså. Det jag särskilt noterat är att det ofta står eller sägs saker som "barnens favorit", "det här älskar barnen" eller " bra mat för barnen". Såna tips läser jag i och för sig gärna, men samtidigt blir jag lite irriterad. För så länge man inte syftar på sina egna barn, som gillar just den maten, så förefaller det ganska meningslöst. Jag vet inte hur det är med era barn, om ni har några, eller andra barn ni känner, men mina barn gillar inte alls samma saker. Ibland gillar inte samma barn samma sak två gånger i rad heller. Det är därför helt meningslöst att barnanpassa mat för dem. För tillfället ser det ut så här, om vi ska ta några random ätbara saker:

Morötter - två gillar, en äter pliktskyldigt
Äpplen - alla gillar, om de är knapriga, annars gillar två av tre
Fetaost - två av tre gillar
Mozzarellaost - en av tre gillar
Oliver - två älskar, en äter några
Köttfärssås - två gillar, en äter en matsked max
Pannkakor - alla gillar
Småkakor - två av tre gillar
Banan - två av tre gillar
Kikärtor - alla gillar
Gurka - två av tre gillar
Leverpastej - alla har slutat gilla, gillade förut
Sill - ingen gillar
Ättiksgurka - alla gillar

Och jag försöker ju säga till dem att sill smakar som ättiksgurka, samma lag alltså, men de köper inte det. Så när vi åt sill och potatis sist fick de makrill i tomatsås istället eftersom jag hade det i skåpet. De åt med god aptit. Alltså: Tips! Ha alltid markill i tomatsås hemma och ge era barn när ni äter sill! Eller hur var det nu...

Ser ni den?

Vad är det där för fågel? Mobilkameror är bra till mycket, men någon vidare zoom har de inte. Inte min i alla fall. Fågeln ifråga är svart med lite vitt på huvudet. Dopping? Sothöna? Vigg? Skrak? Inte vet jag. Titta noga vid vassen till vänster om stenen, det är kanske det som var fågeln, eller så är det en ölburk.


Det hade varit roligt att kunna fåglar lite bättre. Gärna fågelsång också. Jag anar ett intresse, jag känner en svag önskan att bildgoogla. Efter bara en veckas ledighet!

Vad gör man när man kan välja själv

Jag försöker ju göra semester, vilket faktiskt inte är det enklaste. Hur gör man? Hur gör jag? Vad vill jag göra? Ja, slappa vore ju skönt. Ligga i hängmattan och läsa tidningar. Men med tre barn i hasorna blir de stunderna inte särskilt ostörda (Mamma, kom och titta!  Mamma, hon puttades! Mamma, vad är mina skor!), även om jag faktiskt försökte idag. Så, förutom att slappa. Vad vill jag göra? Laga god mat? Baka? Fiska? Tälta med barnen? Gå långa promenader? Plantera? Inreda och pyssla inomhus?  Nej, jag vill ingenting. Drivkrafterna är helt borta, allt jag kommer att tänka på känns helt meningslöst. Jag är i vanliga fall så upptagen med vardagssysslorna (som visserligen kan bestå av trevligheter) att när jag har tid framför mig, blir jag helt tom i huvudet. Min rätt begränsade egna fritid i vardagen är helt inriktad på akut slappande av typen kasta sig framför närmaste dator eller TV. Jag har ingen hobby.

Nästa vecka  ska jag jobba igen så då är problemet löst för tillfället. Men målet med semestern som kommer sen får bli att komma på vad jag vill göra med den. Förutom att göra det alla andra i familjen vill göra, då.

Uppe i varv

Jag har inte gått under jorden. Jag har bara först slutspurtat på jobbet och sedan försökt ha semester. Fullt upp alltså, som ni förstår. Det är framförallt krävande att ha semester. Att liksom anpassa sig till att inte ha (samma) rutiner, och att umgås med familjen hela tiden. Hur blev vi så här ouppfostrade? Måste vi laga mat hela tiden? Och när man fortfarande är kvar i  jobbpulsen, så blir semestern så intensiv. Eftersom man måste hitta på saker hela tiden, och inte bara kan vara. Jäklar var det kliar i fingrarna att pressa de sommarlovslediga barnen (som har lättare att varva ned) att komma ur pyjamasen, plocka undan och hitta på något riktigt. Jag säger till när jag kommit ner på jorden.

Köksfönstret

Pytte pytte blad och klena blommor som vissnar snabbt. Vad gör jag för fel? Granntanten hävdar att jag måste ge näring, men någon sådan har jag inte hemma. Funkar det med pastavatten? Eller så väntar jag tills jag åker på semester och granntanten får hand om den. Det brukar lösa sig då.

Ni ser väl hur matchade blommorna är!? Det är en slump, bara den taniga pelargonen är köpt av mig, den andra är Beppos. Till råga på allt har jag en till illrosa pelargon, och en illrosa gardin högt däruppe. Jag trodde inte att jag var en rosa person.

Röriga bilder är liksom min stil. Först tog jag ett foto på bara krukväxten, men då såg det ju alldeles för välputsat, tråkigt och onaturligt ut. Och välputsade fasader jobbar vi inte med i den här bloggen. 

helgen innan

Ni vet den där sista vanliga helgen. Innan semesterpusslandet börjar, innan barnen skickas iväg till släkt, innan vardagen tar paus. Och så är det så mycket man skulle behöva göra, plocka i ordning, städa, förbereda packning, kanske göra en rolig utflykt, vara lite social med sina vardagsvänner. Men så kommer det en hosta och man tappar tempo helt. Jag har skrubbat duschen, men nu vet jag inte alls. Ska jag ta tag i dagen eller låta den gå?

Pojkflickigt och flickpojkigt

Min dotter är så grymt klättrig just nu. Stora stenar, träd, klätterställningar, buskar. Och alldeles revig och blåmärkig på hela kroppen, så där som man blir när man använder sin kropp. Pojkflicka var det någon som sa. Jag känner flera andra flickor som också är precis sådär klättriga och fysiska, och baserat på dem skulle jag säga att det var typiskt flickigt. Särskilt eftersom inte någon av mina söner varit just klättriga.

I vår familj är det just nu flickigt/kvinnligt bl.a. att:
- Laga mat och baka
- Dra på äventyr
- Klättra
- Leka jage
- Älska kjol och klänning
- Ha långt hår
- Bygga med lego
- Gilla flätor i håret
- Rita, pyssla och klistra
- Klä på och av dockorna
- Gilla rosa, lila och glittrigt
- Sitta framför datorn

I vår familj är det just nu pojkigt/manligt bl.a. att:
- Titta på film
- Köpa elektronik 
- Bygga med lego
- Leka jage
- Gilla pokémon
- Rita och pyssla
- Ha långt hår
- Gilla nagellack
- Läsa böcker och tidningar
- Gilla rosa, lila och silver (och grönt, blått, svart, rött...)
- Sitta framför datorn

Tänk vad meningslöst att kategorisera egenskaperna på det sättet.

Gästinlägg!

Kolla här! Gästinlägg från min äldste son, som länge suktat efter att få blogga. Här heter han Beppo (Gatsoparen - ni har väl läst boken om Momo?). Jag ger honom ordet:

Här är dom tre skojigaste sakerna som hänt mig under National Dagen - Söndagen efter.

1.  Råkat sjunga Fart away i stället för Find the way.

2.  Tajmade in Robins Yoooouuuuuuaaaaa!!!! När min Mamma skulle smörja in mig med lite för kall solkräm.

3.  Godisregn med lite för mycket godis. (Jag fick en hagelstorm i huvudet!)

Kommentera gärna! :)

/Beppo

Skiten

Idag när jag cyklade till jobbet blev jag omkörd av en moped i uppförsbacken. Sen andades jag mopedavgaser som låg tunga resten av backen. Det kändes så symboliskt. Han bara svischade förbi i sin bekvämlighet medan jag som trampade för egen biologisk maskin fick skiten. Det bekväma och ohälsosamma, mot det miljövänliga och aktiva. Nu händer det ju att det är jag som är den bekväma och bolmande, jag ska inte ta på mig hjälteglorian. Men visst är det så typiskt för vårt samhälle?

Hemma bäst

Jag börjar få något så konstigt som sommarångest. Inte ångest ångest, utan bara "ångest", men ändå. Vi brukar göra nästan precis samma sak på somrarna, och det ganska länge. Jag tar ut föräldraledighet (ibland tom. obetald) för att få lång ledighet. Sen åker vi från höghuset och ägnar en massa veckor åt att kajka runt i Sverige mellan släktstugor. Det är trevligt, och lyxigt att ha möjlighet att vara på landet. Men nu när det börjar närma sig blir jag lite stressad. Varför ska jag åka bort när jag är ledig? Nu när det äntligen är varmt och skönt och man kan göra allt det som man tänker att man ska göra hela vintern. Ha picknick i parken med kvarterskompisarna, fika på gården, ta kvällspromenader i min ljuvligt försommarklädda stadsdel, bjuda grannen på glass. Jag vill inte åka härifrån! Det är ju här jag har mitt liv.

Kvällens skörd runt höghuset.

När jag biter mig i tungan

Det finns en del saker som återkommer. Som man vet att man inte borde göra, men där det är så svårt att låta bli. Jag pratar inte om att äta godis, slösurfa sent på natten, eller klämma finnar. Mer sånt där smått, som jag gör automatisk men där jag försöker hindra mig själv, bita mig i tungan. Here goes:

- Jag vill peta på och kommentera flätorna i dotterns hår. Hon har just upptäckt flätfröjden och hon är ju för jäkla gullig med små ljusa råttsvansar som står rakt ut. Men jag vill inte att hon ska lägga energi på att se gullig ut - så påminn henne inte hela tiden om hur hon ser ut!!!

- Ja, hon har fått nya skor. Det är såna där basketskor, fast fusk såklart. Men de är nya och plasten på tårna är vita, och drar till sig fläckar! Hon klättrar obekymrat, kör springcykel, går i maskrosängen. Och jag tänker på skorna, vill vara där och gnida bort fläckarna. Skärpning! Skorna är till för att användas, jag vill ju för allt i världen inte att hon ska hindras i sina lekar av nya skor. Då hade det ju varit bättre att ha kvar de gamla trasiga.

- Middagsbordet. Maten står på bordet. Mamman ser till att alla får mat, påminner om vad som finns på bordet, ser till att alla tar ur alla skålar. Och när någon ropar "Vatten!" är jag på vippen att vara där med tillbringaren. Men, för sjutton. Vill jag bli betjänt eller!? Den som inte tar mat får väl gå hungrig, annars lär de sig ju aldrig. Och den som vill ha vatten får fråga efter det, och be den som sitter närmast att skicka. Hyfs!

Det var ett litet smakprov, en annan dag kommer kanske resten. Idag har jag lyckats bita mig i tungan vad gäller flätorna och skorna. Alltid något!

Vi som skyter om våra tillkortakommanden

Man hör ju om folk som är taskiga mot varandra. Vänner som skryter över sina skenbart perfekta liv, sina höga ambitioner med föräldraskapet, sina välartade barn, sin lyckade karriär. Och som rackar ner på folk i sin omgivning för att de ger sina barn burkmat, inte ammar/ammar för länge, börjar jobba för tidigt/för sent, äter skräpmat, har stökigt hemma. Sen finns det massor av böcker som påstås berätta den "nakna sanningen", alltifrån Magdalena Graaf som tydligen ska ge ut en vardagsrealistisk bok med (den ironiska) titeln "Mitt perfekta liv" till Bridget Jones dagbok, Martina Haags krönikor, ja ni vet väl genren. Jag gillar att läsa sånt här, eftersom jag känner igen mig. Men jag måste säga att jag ser inte så väldigt mycket av de här människorna som försöker upprätthålla ytan. Gör ni? Var är de?

Det finns ju en räcka bloggar som kör på det ytliga spåret, såklart. (Läser inte så mycket såna, så har inga bra länkar. Men den här kanske? Vackra bilder, men inte så jätteintressant för min del.) Men det finns också bloggar som kör härlig diskbänksrealism i större eller mindre utsträckning, och hyllar det. Och bland mina vänner och bekanta så tycker jag att det är det tydligaste draget. Vi dissar oss själva, brer på om våra tillkortakommande i form av stök, stress och trotsiga barn. Det blir ett sätt att bonda, både med nya och gamla bekantskaper. "I morse hittade jag inga rena strumpor/fick treåringen ett utbrott/gav jag barnen pizza till middag igen." Man lägger sig på rygg och blottar sin mage -vov- gilla mig, jag är snäll, rolig och ofarlig. Om jag berättar att jag ammade länge till en småbarnsmamma får jag dåligt samvete, eller om jag städat noga inför gäster (ok, händer inte så ofta). "Tänk om hon känner press, jag vill ju bara vara stöttande". Jag misstänker att jag har lite väl mycket av det här draget, men jag tycker vänner och andra bekanta runt omkring mig kör lite samma stil.

Jag vill gärna tro att vi är många såna här. Det är klart att man inte bara ska dissa sig själv, och man måste få vara stolt och glad över något man lyckats med (men det är något helt annat). Och det kan jag vara, jag är skitnöjd ibland. Precis som jag trotsigt kan stå för mina feministiska strävan även om det är annorlunda för någon. Men att blotta sig lite grann sådär är en rätt bra grund för bekantskap, och man kan skratta åt det ihop. Frågan kvarstår: Är det jag som har tur och inte träffar på de ytliga översittarna, eller är de bara inte så många?

Dagens tillkortakommande: Skrynklig skjorta, och omatchande glitterlinne under.