Sommar i öronen och asfalt under benen

Idag var det veckans springa-hem-från-jobbet-dag. Jag hade ganska mycket adrenalin i kroppen, så det var perfekt springläge. På med Henriks Dorsins sommarprogram i öronen och i med den låga jogg-växeln. Härligt! Bra lyssning och när jag lufsade förbi den långa bilkön kände jag bara: Ha, loosers! Där sitter ni fast och stressar upp er (de kanske också lyssnade på pod-radio...) och puttrar fossila bränslen (de kanske körde miljöbilar...) medan jag tar mig hem på mina egna ben! (De hade kanske flera mil hem...) Jag är kungen! Jag har makten! Jag äger, som mina barn skulle ha uttryckt det. Jag var till och med tvungen att plocka upp telefonen och fota ögonblicket... jag börjar bli en riktig bloggare. Sen körde Henrik Dorsin lite dragspelsmusik och jag fick springa i takt. Så, jag verkar ha uppnått den där frälsningskänslan som jag förut roat noterade hos andra nykläckta löpare.

Programmet var mycket bra, jag kan rekommendera det. Hittills har jag avverkat Klara Zimmergren, Martina Haag och Lotta Lundgren. Mycket lyssningsvärda allihopa, med Klara som ett absolut måste. Det som var coolast med Dorsin är det jobb han måste lagt ner på programmet. Förutom ett välskrivet manus framförde han alla låtar själv, och de verkade åtminstone vara specialskrivna flera av dem. Jag är så imponerad av människor som satsar helhjärtat. De är ju de som kommer någon vart. Själv gitter jag liksom inte... jag har varken tålamodet eller energin. Men det behövs väl såna också, vad jobbigt om världen vore full av starka helsatsande personligheter som vill synas, höras och roa hela tiden. Vi som lufsar på över bron hem från jobbet har också vår plats.