Karriären och barnen

Jag jobbar ganska mycket just nu. Det är många olika projekt som ska bli klara samtidigt, så många så att det egentligen inte alls går. Jag kan inte följa önskade tidsplaner helt, jag skjuter på de projekt som inte skriker. Det tar emot. Jag har så svårt, inte bara med att säga "Nej, jag kan först göra det om en vecka", utan även med att undvika att säga "Ja, javisst, nu direkt!".

Ändå har jag lärt mig några viktiga läxor de senaste tio åren när det gäller jobb. Jag kan sätta gränser runt mig själv, även om de är för nära ibland. Jag tar raster och pratar med mina kollegor även när det är stressigt. Jag sitter ibland upp på nätterna och jobbar, men inte idag och inte igår, för att jag inte orkar. Tröskeln för att slå upp jobbdatorn hemma har blivit mycket högre. För det går ju inte, även två timmars övertid kostar, på mig och på familjen, marginalen finns där ju inte.

Mina äldsta tycker synd om mig som jobbar så mycket. Jag försöker förklara att det är roligt också. Men jag vet inte vad för sorts förebild jag är. För faktum kvarstår, ibland prioriterar jag mitt jobb före barnen. Den här veckan har de varit sjuka, de stora. Och jag tar min del av vab:en genom att inte vab:a utan genom att jobba hemifrån medan de får sköta sig själva. Och två dagar den här veckan har jag suttit kvar sent på jobbet och slagit upp datorn när de somnat. Inte för att jag egentligen vill, utan för att det just nu känns som enda möjligheten. Jag måste ju leverera. Och så går leveransen före tiden med dem, eller före min egen återhämtning (oftast) vilket ju leder till att jag blir en tjurigare mamma. Balansen, balansen. Jag försöker inte ge mig själv eller andra föräldrar som gör så här dåligt samvete. Att vara en självständig yrkesmamma är också en förebild på ett plan, och jag har oftast mycket tid med mina barn. Men det är bra att ta ett steg utanför sig själv och reflektera lite.

Trots är en bra känsla

När det är surt, gnälligt, segt, tråkigt, bråkigt, dammigt, stökigt, sjukt, rörigt och frustrerat. Då är trots bästa känslan. När man istället för att gnälla och skälla bestämmer sig för att skita i att plocka undan den raffinerade lördagsmiddagen bestående av nudlar och stekt broccoli och häller upp gammalt lådvin i ett dricksglas, tar fram godaste mandelskorporna och sätter sig ned medan barnen övertrasserar sin datortid.

Veckans bästa:
- Självbelåten efter att ha cyklat 2 mil i fredags.
- Dansat loss med fyraåringen i vardagsrummet, diskodans med serpentiner och breakdance (inte jag, hon), gud vad jag saknar att dansa.
- Högt tempo på jobbet (också del av veckans värsta, men den listan skriver jag inte).
- Vänner. Sådana jag stöttar, sådana jag stöttas av och sådana jag planerar sommarresor med.

Opepp

På jobbet är det vissa som är så fredagspepp. De är på godare humör än vanligt, sprallar runt lite, och går tidigt. Jag kommer ihåg hur det kändes, men jag känner inte det där längre, jag längtar inte till helgerna. Så dumt. Jag måste se till att göra helgerna lite mer längtansvärda. Innan längtade jag antingen till festligheter eller till vila, det är väl det som är kruxet nu. Det är så mycket jobb på helgerna. Det är tvätt och städning (fast ofta skippar vi det) och matlagning och handling (eller; Vem orkar handla? Ska vi beställa kebab? Nej, vi gör något på resterna, och så handlar jag på söndag kväll) och så är det två sega vuxna som liksom halvvilar samtidigt som barnen cirkulerar runt runt. Och sen måste vi ut för barnen klättrar på väggarna, och då orkar vi inte göra något roligt utan då blir det kanske kvarteret. Ja, förra helgen hade vi i och för sig gäster, och på söndagen var jag ensam med en unge på stan utan-att-göra-ärenden, och helgen innan var mina föräldrar här, så helt sanningsenlig är jag inte. Men känslan smittar av sig på fredagen, det är inget som spritter i fredagen längre. Det måste bli ändring på det!

Lila mat

Snygg mat, va? Slår ett slag för mer lila mat! Tyvärr var den inte riktigt så lila när den var färdig. (Älgskav med rödkål, rödlök och mjölk om någon undrar.)

Vardagsguld

Man bara måste älska honom. Han står i undergången mellan hållplats och vårt lilla centrum, det är inte city direkt, men ändå en del folk som passerar. Ibland tänder han en marshall, och så har han eller någon annan satt för de starka lysrörslamporna med röd plast. Så att det blir liksom lite nattklubbsstämning där i gångtunneln. Och så sitter han på sin förstärkare och spelar liksom lite coolt plinkande på gitarr. Det är så snyggt, och det blir så otroligt mysigt i februarikvällen och snålblåsten. Det syns inte ett skvatt på fotot, men ni får ta mig på mitt ord.

Bra saker

Nu kör vi positiva rundan ett varv, för jag behöver peppa mig själv lite. Saker som varit bra den gångna veckan:

- Barnen har fått göra roliga saker med mina föräldrar. Härligt med morföräldrar med lite energi att tillföra den här sega familjen.

- En tur till kvarterskrogen. Vad skulle vi göra utan kvarterskrogen? Den är en rätt ruffig sportbar med ett gediget stammis-klientel som inte direkt är barnfamiljer. Likväl är den räddningen när man bara måste ut ur hemmet och inte ids åka in till city.

- Ett par vida svarta manchesterbyxor med höga midja och knappar på sidorna. Rea på rean på Noa Noa. Och blank läppglans från Body Shop som luktar Lichi. Och jag som shoppingbantar och hävdar att jag njuter av det. Ändå var det ytlig glädje att gå en sväng på stan med min mamma och köpa saker. Och jag insåg att jag annars aldrig går en sväng på stan. Jag uträttar ärenden, på tid, men jag går inte bara runt och tittar. Ovant, men jag vet inte om jag direkt saknat det. Var mest velig på den tiden när jag hade tid att vara det.

- OS. Ja, det är skönt att ha en bra anledning att titta på TV nästan hela helgen.

Det var det. Imorgon ny vecka!

Sånt barnen inte gör, och sånt de gör

Det är många dumma grejer som mina barn inte gör. De kastar inte mat på varandra. De slåss väldigt sällan. De vägrar inte grönsaker och kräver glass till vardags. De kastar inte tallrikarna i golvet. Helt enkelt för att så gör man inte hos oss. Vi skulle inte acceptera det och de skulle inte komma på tanken. Inga konstigheter så långt.

Men sen är det en del dumma grejer som de gör. Exemplet för dagen är att en viss yngre familjemedlem  som faktiskt inte är så väldigt liten längre, inte sitter stilla vid matbordet. Ja, eller knappt sitter vid matbordet alls. Kommer inte när man ropar, tittar in sent för att ge upp ett skrik över något random, och sen bara avvika. Ibland smaka lite. För att någon timme senare gå loss på fruktskålen. Jag vill hävda att jag absolut inte accepterar det här. Och jag förklarar att så gör man inte hos oss. Men där någonstans går våra uppfattningar isär, mina och barnets. Ja, för uppenbarligen gör en person så här hemma hos oss. Det är så lätt att vara kaxig förälder när det funkar. Men när det inte funkar, när den dålig vanan väl är etablerad är det inte lätt att bryta, minst sagt.

Det finns enkla metoder: Guldstjärnor eller andra belöningar när saker och ting fungerar. Hårda ord och skäll. Hot om indragna roligheter. Handgripligheter (bära in barnet och hålla i det menar jag då alltså). Det finns mer komplicerade metoder: Barnet får vara med och laga maten, duka fint, tända ljus, kalla in de andra. Lojalitetsskapande pepptalk. De komplicerade metoderna är ju tilltalande. Men de kräver att man har en del energi själv, varje dag. Sen kan man ju välja att skippa striden och bara låta ungen vara, det går väl över så småningom.

Men frågorna kvarstår. Varför blir det så här ibland? Varför är ungen så bra på att sätta in sin tallrik i diskmaskinen men så dålig på att sitta med vid matbordet? Varför inte tvärtom?

Cykel

Ja! Att jag inte förstått det förut. Den här bloggen förutsätter cyklande. Utan cykling - inga tankar. Och nu har det varit hosttider och snöglopp och cykeln har vilat - precis som bloggen. Men igår och idag har jag cyklat till mitt jobbs nya arbetsplats, ungefär dubbelt så långt som innan. Och där dök tankarna upp igen.

Fast än så länge tänker jag mest på min nya cykelväg medan jag cyklar. På att det är mycket rödljus som gör att jag måste stanna och får vila. På vilken väg jag ska ta, och om jag ska cykla runt i rondellen eller gena. På att raksträckorna är sköna för då får jag lite mer puls. På att jag fick byta bort dunjackan mot skaljacka. Man kan cykla 3 km i dunjacka, men man kan inte cykla 7 km i dunjacka. På kullerstenarna och vägarbetena. På att det kommer att bli härligt att cykla när det blir vår.

Hej igen

Jaha. Jag har bloggat i närmare 3 år nu, och såhär glest har det sällan varit med inläggen. Men jag inte haft lust, faktiskt. Ibland dyker det upp något som skulle kunna bli ett inlägg, men sen försvinner det och när lugnet lägrar sig (vilket blir senare och senare på kvällen...) så vill jag inte. Jag har inte haft något behov att formulera något, av att säga något. Lite tråkigt egentligen, särskilt eftersom det lite grann hänger ihop med att jag inte har någon särskild lust till något annat heller. Lite vinterlåg helt enkelt, och kanske hänger det också ihop med drivkraftsskiftet jag erfar just nu. Tänkte just därför lista veckans bästa magkänslor - händer det något som platsar på topplistan imorgon söndag får jag väl komplettera helt enkelt.

- Hämtade äldste sonen på träningen i måndags och skippade bussen hem för att istället vandra hemåt i snöfallet samtidigt som jag drillade honom i 7:ans multiplikationstabell som var matteläxan.

- Jag tror det var onsdag morgon, och jag lyckades byta det vanliga evinnerliga morgontjatet med dottern mot en rolig lek. "Uppdrag strumpor", "Uppdrag tröja", osv. Plötsligt händer det.

- Mitt jobb flyttar. Det blir längre och mer opraktiskt på alla sätt. Men så skönt att städa ut, och rensa och slänga eller arkivera gamla pärmar som jag inte tittat i på 5-10 år. Jag suktar nog förändring.

Faserna och drivkrafterna

När jag 18 år gammal flyttade hemifrån tyckte jag att det var fantastiskt att handla mat. Jag insåg att jag inte behövde köpa hem ost och bröd om jag inte hade lust, och den där känslan av egen kontroll gjorde mig rusig. Jag till och med förde kassabok över alla inköp i början, och det är inte direkt typiskt mig. Men det var känslan av att vara vuxen som drev mig.

När jag fick barn fick jag en kick av att klara av knepiga familjegrejor. Jag storhandlade med ett barn och kände mig som värsta superhjälten. Sen kom andra barnet och de gånger jag lyckades åka in till stan eller handla med dem båda i dubbelvagnen var jag omåttligt stolt. En jul ställde svärföräldrarna in för att vi hade varit magsjuka men vi lyckades få till en hyfsad jul i alla fall, själva. Fixade julmat och julstämning och jag kände mig som en superhusmor (vill jag minnas) trots allt.

Tre barn har vi nu och de senaste åren har jag åkt på en hel del äventyr med dem själv, vissa mer utmanande än andra. Nu när minsta har hunnit bli fyra, snart fem, är det inte alls lika kämpigt längre. Jag har förstås blivit mer rutinerad också, och en tågresa med hela gänget är inget att hetsa upp sig över. Tiden går, och jag drivs inte längre att bilden av en supermamma till jul (fast så värst husmoderlig har jag kanske aldrig varit eller velat bli) eller supermamma på äventyr. Det har gått över. Det är fortfarande roligt att hitta på saker med barnen, förstås, men mer för att det vi gör är roligt än för utmaningen. Kanske är det bara jag som pysslar med sådana här drivkrafter, men jag har upptäckt det nu, när de tonar bort.

Antagligen är det en fas, kanske en åldersgrej. Jag är snart ur en över tio år lång småbarnstid och vänder mig utåt, mot samhället och världen. Jag har inte lust att grubbla över hur vi ska få ihop vardagen på bästa sätt, jag vill grubbla över något annat. Variation! Jag har försökt i det lilla. Köpte en ny sorts tidning, och en burk hasselnötssmör (gott) som pålägg. Jag var och drack öl på kvarterskrogen med en kompis i helgen. Och funderar på vad (om) jag ska träna för nytt. Vågar inte riktigt (orkar inte heller) variera mig i det stora.

Allt det här tänkte jag på i lördags. Sen blev jag jätteförkyld, och nu grubblar jag mer på hur jag ska bli frisk. Så är det i livet. När de stora frågorna dyker upp, då vet man att man har de små under kontroll.

Jag ser det som ett tecken på att jag städar lagom

När det är förkylningar och hostnätter och januari och skrutt så är det ju skönt att filfläckarna på köksbordet i alla fall är glada. Belöningen för att man inte torkar av bordet så noga.

Ansatserna

Det har gått och blivit ett nytt år. En ganska lång ledighet, och därmed lite distans från vardagslivet. Idag började jag jobba igen, och imorgon börjar barnen. Har ni några nyårslöften? Har folk det eller är det bara i tidningarna? Jag gillar nyårslöften, om man ser det som ett sätt att reflektera över hur man har det i sitt liv och vad man skulle vilja ändra på. Jag har lite skav i mitt just nu, och funderar därför lite över vad jag kan förändra. För några år sen var allt jag ville och längtade efter att få sova, att få sitta i lugn och ro framför datorn och äta godis. Det duger inte längre. Jag är ute ur bubblan och vill åt något annat, men jag vet inte riktigt vad.

I höstas satte jag upp som ett av målen att ha roligare. Det är ett bra mål, jag har kommit igång lite grann kan man säga. Men för att riktigt nå det måste man veta vad det är man tycker är roligt, och jag tror att det har ändrat sig lite med åren. Så kanske får målet bli att ta reda på vad jag tycker är roligt, nu, där jag är idag? En sak vet jag i alla fall, att träffa vänner är roligt, det har det varit länge, och det är det fortfarande. Jag börjar där.