Jag ser det som ett tecken på att jag städar lagom

När det är förkylningar och hostnätter och januari och skrutt så är det ju skönt att filfläckarna på köksbordet i alla fall är glada. Belöningen för att man inte torkar av bordet så noga.

Ansatserna

Det har gått och blivit ett nytt år. En ganska lång ledighet, och därmed lite distans från vardagslivet. Idag började jag jobba igen, och imorgon börjar barnen. Har ni några nyårslöften? Har folk det eller är det bara i tidningarna? Jag gillar nyårslöften, om man ser det som ett sätt att reflektera över hur man har det i sitt liv och vad man skulle vilja ändra på. Jag har lite skav i mitt just nu, och funderar därför lite över vad jag kan förändra. För några år sen var allt jag ville och längtade efter att få sova, att få sitta i lugn och ro framför datorn och äta godis. Det duger inte längre. Jag är ute ur bubblan och vill åt något annat, men jag vet inte riktigt vad.

I höstas satte jag upp som ett av målen att ha roligare. Det är ett bra mål, jag har kommit igång lite grann kan man säga. Men för att riktigt nå det måste man veta vad det är man tycker är roligt, och jag tror att det har ändrat sig lite med åren. Så kanske får målet bli att ta reda på vad jag tycker är roligt, nu, där jag är idag? En sak vet jag i alla fall, att träffa vänner är roligt, det har det varit länge, och det är det fortfarande. Jag börjar där.

Dagens köksfönster

Ja, alltså. Det är inte helt lätt att ha jullov heller, men det är väldigt skönt att få sovmorgon. Eller i alla fall ligga-och-dra-sig med ett gäng extra armar och ben i sängen och försöka sova. Men på kvällen, runt midnatt, är det lugn och ro. Och nu äntligen är det fint i fönstret. Inga pennor, papperslappar, olivkärnor eller plastfigurer, men utslagna hyacinter och papperssnöstjärnor, i brist på riktiga. Undrar om det är någon mer i familjen som ser det? Jag tycker om när det är fint, även om jag inte orkar upprätthålla det till vardags. Det är mest jag som plockar och fixar fint, så jag får tänka att jag gör det för min egen skull. Och bara när jag tycker att det är värt det. För jag vill inte bli någon bitter här-går-jag-och-slavar-men-det-är-det-minsann-ingen-som-ser-mamma. Jag har sett dem, det är inte kul. Varken för barnen runt ikring eller för en själv, allra minst för en själv. Men nu - gonatt!

Julens bästa

Julhelgens bästa, hittills:

- Sova middag (herregud vad skönt det är, rena himmelriket)
- Riktigt stark senap (det ska bränna, jag brer på mer och mer för varje dag)
- Julgranskulor (det blänker så fint)
- Nubbe (den där brännande känslan igen)

Och sen har jag fått en alldeles egen lego-ask också.

Det går sådär

Nej, jag lyckas inte riktigt värja mig. Ansatsen var ju lugn och ro i december. Om man redan i vanliga fall lider brist på lugn och ro så är det ju svårt att uppnå det i december även om man skär grovt i julmåstena. Och det hjälper inte att jag bestämt mig för att det inte är viktigt med julfix, barnen håller inte alls med mig. Så köpa julklappar till dem kommer jag inte undan, och samordna övrig släkts presenter till barnen. Och sen är det julkort (ta ett foto där inget barn blundar eller gråter och lägga ut på internet och maila ut länken brukar vi göra), pepparkakshus som barnen vill göra, välja ut och "framkalla" foton till släkt och sen luciatågen, julpynt och pepparkaksbaket. Och planera hälsa-på-släkten-resan. Jag tycker inte att jag har för höga ambitioner, mitt problem är väl att jag måste inse att jag antingen får skära ned på det som jag brukar göra (skippa julkort/fotoalbumen/pepparkakorna) och göra någon besviken eller ta ledigt från jobbet för att hinna med i lugn och ro. Eller bita ihop och göra så långt jag orkar, som vanligt, men på bekostnad av adventsfriden.

Jag har i alla fall bästa tipsen för effektiv julklappshandel:

1. Köp böcker, lego, datorspel på internet. Eventuellt andra leksaker om du hittar.
2. Bestäm en affär på stan och köp alla dina andra julklappar i den affären, spring inte runt för att hitta det perfekta, som ändå alltid är en chansning. Köp något som personen ändå har nytta av, som "går åt" och helst inte blir liggande. Åhléns om man har det i sin stad är nästan fusk. Body shop eller liknande kan funka. Eller en second hand-affär. Jag valde Granit i år om ni vet vilken affär det är. Vitt och svart och naturfärgat, lådor, papper och sånt. Där köpte jag alltifrån yllesockor till svägerska, bokstavsstämplar till en unge, lakritschoklad till en släkting jag brukar ge symbolisk julklapp, ramar till släkt som får foton, och almanacka man dekorerar själv.
3. Om du måste komplettera: Ge dig själv en timme och åk sen hem. När du är i mataffären nästa gång, gå loss i tidningshyllan och bunkra upp - vem blir inte glad för en massa lyxiga tidningar man inte hade köpt själv? Bra morgonpresenter.

Men imorgon tar jag en timme ledigt innan jobbet och sätter mig och reder ut planeringen - och kanske gör en pepparkaksdeg.

Växla tempo

Jag har lite svårt med mina tempoväxlingar. När det är fullt ös på jobbet och i vardagen, då är drivkraften baserad på den bekräftelse jag får genom att prestera. Bekräftelsen kan komma från andra (jobbet) men lika gärna från mig själv, för att jag känner mig duktig (livsfarlig känsla...). Drivkraften motiverar mig att kämpa för att få ihop det, få ordning, få fint och sen kunna vila och göra roligheter. Jag plockar, stressar, stretchar mig själv för att nästan hinna jobba över, nästan hinna glöggfika med barnen, hinna gå på kvällsseminarium, leka i parken, köpa vantar. Trixandet ger mig en kick, jag klarar massor!

Men sen när takten går ned lite grann, för att jag inte orkar hålla samma tempo eller kanske för att nästa deadline ligger en bit fram. Eller för att det är en helg med inställd middagsbjudning. Det är då som jag får tillfälle att verkligen få ihop det, få ordning, få fint och vila. Men då sjunker jag ihop som snögubbe i töväder och vill bara vila. Och då kan jag liksom inte förstå vad som skulle motivera mig att nå upp till de där ambitionerna om ordning, rensning, och fint hemma. Varför ville jag det? Så meningslöst? Det kan väl få vara kaos i garderoben, hål på barnens byxor, och kan vi inte skippa julklapparna? Jag har ju inte lust att göra någonting alls förutom att ligga under täcket. Det är drivkraften, motivationen, som bara försvinner, spårlöst. Kvar är bara det tomma skalet, och jag liksom lyfter på det, granskar och undrar vad som nu ska motivera mig till att gå framåt.

Nu brukar den där viloperioden inte vara så länge. Jag rycks in i tempot igen och drivs framåt, men förhoppningsvis inte i riktigt samma tempo. Och om jag händelsevis skulle vara ledig en längre tid, finns det två alternativ. Antingen är jag så uttröttad att jag blir alldeles nedstämd, eller så kommer liksom nya drivkrafter smygande så småningom. Så var det i somras, små anspråkslösa intressen vaknade och tog plats som nya drivkrafter. Odla ärtor, lära sig fåglarter eller vad det nu var som kändes meningsfullt. Men det är skönt att komma dit. Jag hoppas få gå det varvet på jullovet, och hitta nya motiv att gå upp på morgonen. Kanske bygga en legostad, läsa tre böcker eller baka en kaka.

Lagom

Så här vill jag ha min december. Lättglögg, plingmaskin (änglaspel), köpta pepparkakor och ett smuligt köksbord.

Fötter

Jag älskar att ta en titt i datorns webcamera-program (photo booth) och hitta diverse aliens, små skräckfilmssnuttar, figurer med hjärtan över huvudena och annat skapat av barnen när vi föräldrar tittat åt ett annat håll. Idag var det bland annat en liten bild med fötter.

Otrevlig

Idag har jag varit världens surmamma. Trött och grinig efter en helg med sjukor, löss och barn som klättrar på väggarna hade jag ett litet hopp om att komma ut på roligheter ikväll. En bekant ordnade home party, och även om jag inte är så värst shoppingsugen så såg jag en chans att få en glimt av världen utanför jobb och familj. Jag visste att chansen var liten, men när jag insåg att "Nej, det går inte att få ihop det." krympte trevlighetsmarginalen till 0,5 mm. Detta innebär från min sida:

- Högljutt svärande när jag ser en unge slinka in framför datorn
- Gap och skrik när alla väljer att tjafsa i köket där jag steker falukorv
- Med dunder och brak knöla ner alla barnaknådade play-doh verk i plastpåsen när syskonen inte kan hålla sams och därtill måste skrika på mig när syskonet sabbar. "Säg inte till mig! Lös konflikten med ditt syskon! Börja inte skrika eller hämnas när någon tar din degbit - prata!"

Sen ett telefonsamtal till mamma som jag borde ringt för länge sen, och då är jag plötsligt honungsburken i bisvärmen. Alla cirkulerar kring mamman som försöker prata i telefon, det kvittar vilket rum jag går till.

Så. Så var min kväll. Inte var jag trevlig och inte var jag särskilt konstruktiv. Jag ursäktade mig för ungarna och förklarade varför jag var på så dåligt humör. Men jag får egentligen inte dåligt mamma-samvete över sådana här lågvattenmärken. Det är klart att det inte är bra för dem att ha en förälder som gormar och skriker hela kvällen, men så länge det inte händer hela tiden får de faktiskt stå ut med att mamman blir på dåligt humör ibland när det är slitigt. Jag är ingen supermamma och de har ingen nytta av att tro det heller.

Kör på eller Tänk dig för?

Folk som lyckats med något stort i livet yrkesmässigt, och får lov att berätta om sin barndom publikt - idrottare, musiker, författare, komiker. De framhåller ofta att där fanns någon som såg dem, som stöttade dem helhjärtat, som sa: "Kör på! Strunta i vad alla andra tycker! Du är bäst! "Och det vill man ju ge sina barn. Den där orubbliga tron på att man inte ska ändra på sig själv. Men så tänker jag: Jag gör ju inte alls så med mina barn. Jag uppfostrar ju dem genom att be dem ändra på sig. Ta hänsyn, lyssna på andra, hjälp till, var inte för högljudd, var inte för skrytsam, tänk på hur det känns för andra, lägg inte all din tid på mindcraft/rita/läsa/sporta. Självklart försöker jag förmedla till dem att de är värdefulla och att jag älskar dem oavsett - men jag försöker också påverka dem, mycket.

Jag kan inte göra på något annat sätt. Det finns säkert de som själva är ohämmade som kan uppmuntra det draget hos andra - med risk för att de blir rätt egocentrerade på köpet kanske. Men jag är hämmad och eftertänksam och självkritisk. Jag kan bara uppfostra på det här sättet och hoppas att mina barn blir snälla och vettiga- men ändå trygga och säkra på sig själva. Kanske är det inte så här man uppfostrar framgång, men det kan ju kvitta å andra sidan.

Antijulpepp

Jag brukar tänka att julaningar i oktober-november bara är en grej för handeln. En grej som alla vanliga människor stör sig på, och muttrar över på samma sätt som man muttrar över regnet och att det blir mörkt så fort. Men sen inser jag att det finns en massa folk som börjar julfixandet redan i första halvan av november och som tycker att det är som det ska. Skandal! * börjar formulera ett mail till Magdalena Ribbing* Man kan ju inte börja fixa med julklappar redan! Det är som att, som att, ja som att köpa julklappar i november...

Nja, om jag nu ska sansa mig lite. Jag är inte färdig med hösten ännu. November ska vara grå och lugn. Just nu visserligen späckad med jobbstress och utvecklingssamtal, tandläkarbesök och det vanliga, men utan den där helgprestationsstressen som lägger sig som en klump i magen. Nej, jag har ingen lust alls att tjuvstarta julen. Jag vill njuta av novembermörkret i fred, tända ett ljus, öppna en påse mandelbeskvier och dricka mitt te. Och om jag ska sikta in mig på något i december ska det vara julefrid. Glögg, pepparkakor, gamla julsånger på skiva och köpa julklappar online den 17 december.

Uppehållet

Så här blir det ibland. Nästan två veckor sen sist, och det beror ju inte på att jag inte har något jag vill säga. Men bloggandet har konkurrerat med sömn, barn, kvällsprat, jobb, jobb, jobb, ork, telefonsamtal med kära vänner - och förlorat. Jag saknar det, men ju mer sällan det blir desto mindre pockar det på. Lite som träning - vilken för övrigt också förlorat kampen om tiden på sistone.

Jag ska jobba för att återta tiden för bloggandet (och träningen). För jag gör det ju för att det är roligt. En annan dag ska jag reda lite i trådarna kring varför man (jag) bloggar. Är det för bekräftelsen, utbytet, predikandet eller istället för skrivbordslådan?