Heja Olivia

Lego Friends-Olivia har blivit Jedi-mästare, och hon ser ut att gilla det. Med extra styrka och dubbla svarta ljussablar är hennes specialitet att få motståndaren att tappa sitt lasersvärd, enligt sonen.

Om att vara lite social

Aah, min kulturella kompetens är lite för dålig. Stora barnen har en kompis som varit här några gånger, och de hos honom. Hans föräldrar har sagt att vi gärna får komma dit allihopa. Det skulle vara jättetrevligt, barnen gillar kompisen och föräldrarna verkar trevliga. Men hur gör jag nu? Jag kan väl inte bara knata dit? Hur vet jag om det passar? Familjen har persiskt ursprung, kanske gör det mig osäker på hur de menar att vi ska göra? Just sättet man hälsar på varandra varierar faktiskt ganska mycket kulturellt, mellan storstad och landsbygd och mellan olika länder. Jag måste bli bättre på att fråga rakt ut. Kanske be dem säga till när det passar. Eller bjuda hit dem själv, såklart, med ett datum så som jag själv är van vid.

Jag skulle faktiskt gärna ha ett lite mer spontant socialt umgänge. Ibland får jag till det med grannar. Favorittanten i huset kan få komma på fika samma dag som vi ber henne. En mamma och hennes barn kan få komma in en stund efter lekparken någon gång. Och så barn som kommer förbi förstås, men det är faktiskt nytt, nu när barnen börjar bli större. Men det är för sällan. Mestadels tas tiden upp av jobb jobb jobb, middag, handling, tvätt och utmattat slappande framför dator eller TV. Ibland har jag en plan inför helgen. Jag ska ringa någon och träffas. Jag ska bara vila lite så att jag orkar, fixa simskola, tvätt, röja lite så att eventuell gäst kan komma in genom dörren utan att snubbla, och vips har dagen gått. Nej, ibland behöver man ha bokat in det i förväg så att det blir av. Lite av varje vore bäst, lite bokat lite spontant. Och mer tid.

Cykeltur

Ikväll jobbade jag sent och cyklade hem i den klara kalla mörka höstkvällen. Det var ett tag sen jag cyklade i kallt mörker, men jag gillade det. Det luktar annorlunda på kvällen. Kallt och friskt nere vid vattnet. Nybakat bröd vid köpcentret. Äpple och parfym vid trafikplatsen. Gräs vid parkeringen. Och varma däck inne i cykelrummet. Mm.

Trial and error and error

Nej, ni får inte läsa om mitt nya försök med soppan. Jo, lite kanske: Det blev lite godare. Och orientaliskt bröd med ostskiva på som får steka en stund i torr stekpanna blev kanon.

Lärdom: Har man spagetti eller nudlar i en soppa så sväller pastan och äter upp spadet i efterhand. Dåligt att spara till matlåda alltså, om det ens var gott från början. Ibland ska man bara lägga ner och tänka nytt.

TV-spel

Hur ska man tänka med TV-spel och barn? Å ena sidan försöker jag att vara lite modern, och tänka att det är såhär man roar sig på 2000-talet. Det behöver inte vara sämre än fotboll, hopprep eller kojor i skogen. Å andra sidan känner jag mig inte alls modern och rankar undermedvetet kojor i skogen som idyll och TV/data-spel som typ ostbågar. Men jag förstår verkligen att det kan vara roligt. Herregud vilka världar man serveras. Vilka krafter du får. Vilka äventyr, vilken spänning (och vilket våldsbejakande machovälde) i många spel.

Problemet är väl just attraktionskraften. Det är så roligt att det tränger ut andra lekar. Du behöver inte nödvändigtvis använda din fantasi, spelet är utformat för att fånga dig, du sveps bara med. Och du sitter ofta väldigt stilla (eller viftar lite med en Wii-kontroll). Ja det finns dans-spel och sport-spel, men det är inte riktigt den kategorin jag diskuterar nu. Och det finns barn som tröttnar efter en stund och inte behöver begränsningar. Men så är det inte hos någon av mina barn. Hittills har vi löst det genom att ha begränsade speltider på helgerna. De här stunderna är hett efterlängtade kan man säga. Fördelen är att de gör annat, andra lekar, på resten av tiden. Och eftersom det är ganska långt mellan söndag och lördag hinner de hitta sin kreativitet och sina leker emellan (men ofta är de inspirerade av spelen...). Men just nu finns det en passion i vår familj som riktar sig mot ett nytt Lego Star Wars-spel. Önskemål har framförts om att omförhandla spelschemat något. Jag vet inte riktigt var jag står.

Onödigheter -den som förstår sig på det här inlägget får en guldstjärna

Ni vet när man dammsuger och hör ett pling. Ska man öppna den och leta, eller var det bara en sten? Eller som idag när jag cyklade i full fart på väg nerför en bro. Klirr, hördes det. Ska jag stanna? Det var nog bara en kapsyl. Men jag stannade ändå, gick tillbaka, och hittade en knapp från min rock. Glädje! Det är ju helt hopplöst att tappa en viktig knapp och inte hitta den. En återfunnen knapp kan glädja mig flera gånger under dagen. Jag har redan en saknad knapp i den rocken. Men jag går och bär på en ersättare i fickan, en lagom stor knapp fast i helt fel färg. Snart ska jag sy i den. Den får bli ett statement. Men då får jag låtsas hårt att den är meningen.

Jag har alltid gillat texter, böcker eller filmer om onödigheter. Det är såklart häftigt med brinnande engagemang och viktiga känslosamma ämnen också. Men text eller film som fokuserar på små vardagliga förtret eller glädjeämnen lockar mig. Sen är jag kanske också lite avundsjuk på de personer (eller karaktärer) som fokuserar på små vardagliga saker. Istället för att oroa sig över självkänsla, prestationer eller krigets fasor i Syrien. Ja, det är ju tur att det finns folk som engagerar sig i de stora världsfrågorna, men jag tänker mig att det hade varit skönt att få fokusera på det oviktiga ibland. Det är skönt, när jag lyckas. Kanske är det en flykt, men jag tror att det är nyttigt för mig.

Förstår ni inte vad jag menar? Har ni sett Amélie från Montmarte, eller Frihet - Den blå filmen (med Juliette Binoche - och i den här filmer flyr hon definitivt)? De är mina favoritfilmer. Fredrik Backman spelar i samma genre tycker jag, hur otroligt det än kan låta. Det vardagliga är huvudnumret. Ibland med en komisk eller vacker tvist, ibland bara rakt av. För det är ju en viktig del av livet.

Utvärdering av dagens kreativa middag

Det är lite följetong med mina middagar här. Hoppas att ni inte misstycker allt för mycket. Idag var idén att göra en soppa med nudlar, eller några små spagettihack som jag köpte i söndags. Inte vegetarisk, men jag tänkte att om jag öser i en massa annat så behöver jag bara ha lite kött till. Eftersom jag inte är vegetarian, utan bara försöker skära ner på köttet av miljöskäl, så funkar det ju också att minska mängden kött per måltid. Så tanken var något som liknade minestrone-soppa med korvslantar till och kanske bröd. Och jag är ju så himla "kreativ", så jag ska ju alltid improvisera ihop middagen utan recept.

Den här "soppan" ser verkligen inte god ut, så jag kan inte plåga er med en stor bild.

Det blev ingen soppa av det. Alldeles för mycket jox (sötpotatis, kålrabbi, broccoli och krossad tomat) och lite gammal torr fetaost till. Spadet blev gott, fast det blev alldeles för lite, och resten blev sladdrigt och degigt. Korven gick åt, kålrabbin var träig och det var mest jag som gillade sötpotatisen. Det var tät trafik till fruktskålen efter middagen kan jag säga.

Men jag tänkte göra ett nytt försök med soppa senare i veckan. Denna gången med bara lite pasta, kanske bönor, mer buljong, mindre jox och grillat orientalisk bröd med ost. Om ni har tur får ni läsa om resultatet.

Blödig

Han har lärt sig läsa riktigt fint men sakta, och när han skriver ljudar han så där gulligt och liksom lyssnar efter vilken bokstav det ska vara. Bokstäverna är bak-och-fram och jättestora. Jag vet att det är alldeles precis normalt och något som varendaste unge går igenom. Många mycket tidigare än honom. Men det är så himla häftigt, han är så himla fantastisk, jag bara måste få berätta det för er.

Om att låta det vara

Varje morgon när min dotter går in på förskolan hälsas hon med en kommentar om vad hon har på sig. "Vilket fint halsband!" "Åh, har du klänning på dig idag!" "Vilken fin tröja!" Och ungen går såklart fram och visar upp sig. Och vi utkämpar klädstrider varje morgon (ibland är det praktiskt med jeans... och t-shirt är inte bästa klädesplagget på hösten). Minst en gång i veckan har hon sin favorittröja med Blixten McQueen, men den får sällan kommentarer. 

Men jag säger inte till. Jag ställer inte till med någon scen. Jag kallar inte till allvarliga samtal med den förskollärare som oftast berömmer utseendet. Varför gör jag inte det? Dels pga. att jag är mesig och konflikträdd. Men också för att jag gillar henne. Hon är rar och varm och hon tycker om min dotter. Hon bryr sig om mig när jag har ont i magen, hon kramar mitt barn och hon har haft alla ungarna de första åren på förskolan. Och det är ju också viktigt. Jag vet att hon gått genuskurser, hon har t.o.m. läst mitt ex av 100 möjligheter istället för 2. Men hon är av den gamla skolan, det biter inte riktigt på henne. Så jag tänker att det får vara. Ungen slutar snart där ändå. Vi kompenserar på andra sätt. Men det känns lite som att jag ger upp. Borde jag kämpa, eller är det inte den här striden jag ska välja?

Köttfri torsdag

Idag vill jag ha en klapp på axeln. Jag har ju länge haft ambitionen att äta mer vegetariskt, och denna vecka har jag lyckats med två middagar hittills (av de två möjliga som jag själv har haft ansvar för).

I måndags blev det en riktigt god quorn-gryta med halva kryddskåpet, lite frysta wokgrönsaker och nudlar. Idag blev det gnocchi (finns på Willy:s), tomatsås med svamp och  fetaost. Samt lite annat jag hittade i kylskåpet som majs, oliver och lite blad. Det blev bra det också. Jag hade köpt en massa svamp, både ostronskivling och skogschampinjoner som jag efter stekning kokade med krossad tomat, kryddor och en riven morot. Fast jag ska inte göra likadant nästa gång. Det blev en himla massa svampig svamp i den såsen. Jag tror att det hade varit mycket godare att steka svampen så den blev lite knaprig, kanske med vitlök, och äta bredvid. Och det hade också varit gott och mättande att ha i lite bönor eller kikärtor i tomatsåsen. Eller bredvid det också kanske, så blir det lättare att få barnen mätta (de gillar bönor bättre än tomatsås). Det får bli nästa gång.

Så här ser middagen ut i morgondagens matlåda. Men jag får nog komplettera med en knäckemacka eller två.

Det här är ingen inspirationsblogg som ni hör, om ni nu inte märkt det tidigare. För då hade jag bara berättat om det som blev vackert och lyckat. Det hade blivit en väldigt kort blogg.

Önskelista

Hej släkt och familj som inte läser min blogg eftersom den är anonym. Till min födelsedag önskar jag mig följande:

- En ny sjal/scarf som passar till allt och som inte är noppig.
- Tidningarna Mama och Family Living samt tid att läsa dem i lugn och ro. Rebecka Edgren Aldén, som skrivit Skriet från Kärnfamiljen (läs!!) är ny chefredaktör och jag vill se vad hon åstadkommit.
- Dyr lyxig glass som jag vanligen inte köper.
- Tid att gå till frisören.
- Tid att gå på stan, gärna med kompis, och titta på kläder som jag kanske eller kanske inte vill köpa.
- Tid att se någon ny utställning som säkert är jätteintressant om jag visste att den fanns.
- En bra bok som jag inte vet om att jag vill ha. Helst krönikor eller essäer som går fort att läsa.
- Ny bra musik som jag inte har koll på finns. Gärna på svenska. Men jag lyssnar för sällan på radio så jag vet inte vad jag vill ha.
- Att någon annan lagar en jättegod middag åt mig.
- Nya trosor.

Favoriter

De är så snygga så att man vill sätta upp dem på väggen och så goda att man vill sluka dem genast. Jag blir så glad när ekologiska produkter är så smarta. Lite dyra dock, men godis ska ju inte vara så billigt, annars köper man bara för mycket. Ok, jag har köpt tre stycken. Men inte på en gång. Jag vill bara inte slänga den tomma påsen.