Precis som alla andra

Jag är så förutsebar, och det stör mig. Det är som om jag inte har något val, som om jag bara kontrolleras av omständigheterna.

Se här:

- Semestern är över och man kommer tillbaka till lägenheten. Helt plötsligt får man en lust att rensa, fixa och trixa. Allt ser plötsligt gammalt, dammigt och rörigt ut hemma. Som av en händelse kommer IKEA-katalogen på posten, och tidningshyllan är full av hemmafixtips.

- I samma veva kommer nystartskänslan, kanske till och med starkare än vid nyår. Nu, denna termin ska vi få ordning, och ro, och harmoni! Varför får man inte den känslan i november? Då är man redan igång, och antagligen bättre rustad för verklig förändring!

- Flera barn i lagom takt. Sista ungen är 3-4 år och plötsligt dyker man upp ur bebisbubblan, yrvaken. Oj, vad har hänt? Vem är jag? Vad vill jag? (Vill jag nåt?) Vad gör jag på jobbet? Vem lever jag med? Hur blev jag så här gammal? 40-årskris är ju bekant, men jag tror att den här fasen är starkare. Det är liksom inte riktigt åldersrelaterat, utan mer ut-ur-bubblan-relaterat.

- Löpartrenden. Ja, jag är medelålders kvinna. Ja, det är skönt att springa. Ja, det är jättenyttigt. Ja, jag orkar inte riktigt hålla i när nyhetens behag lagt sig.

Suck, jag är precis som alla andra. Jag som vill vara unik. Men det är bara att ge upp, man är väl ett flockdjur.

Kör en standardpose också... bara för att.

Duktig är inget bra

Leker superkvinna med orimliga tidsramar för arbetsuppgifter på jobbet, racerhandling och 4 matkassar på cykeln på väg till förskolehämtning, samt engagemang i barnens skola. Det går naturligtvis inte alls bra. Nu skulle jag vara smart och sova istället för att kvällsjobba, men då är jag ju så uppe i varv att jag är klarvaken. Sitter istället och mailar rektorn och läser bloggar i hopp om att varva ned. Och så ska jag vara präktig mamma och jobba hemifrån imorgon så att barnen kan få lite sovmorgon när det är studiedag (och innan de går till fritids).

Det går verkligen inte ihop. Sist jag hade det såhär hektiskt på jobbet gick jag ner mig efteråt och lärde mig en hel del om gränssättning kring mig själv på kuppen. Det jag faktiskt gör rätt:

- Det får inte gå ut över vardagslivet för mycket. Jobbet får anpassa sig också, jag har ett visst antal timmar till mitt förfogande (inklusive några timmar övertid dock...). Och det som hinns med på den tiden är det som blir gjort.

- Planera, prioritera och varsko i förväg om saker som behöver skjutas upp.

- Ta hjälp av andra. Fördela på kollegor även om de inte gör det exakt som jag.

- Jag måste fortfarande göra saker jag tycker om.

Det jag inte lärt mig ännu är att:

- Tacka nej till saker som jag inte hinner även om de är roliga och viktiga.

- Ställa krav och vara obekväm.

- Även om jag hårdsatsar på duktiga flickan så går det ut över familjen. Om inte annat så för att jag blir på riktigt uselt humör när adrenalinet går ner lite under helgen.

Men fördelen med bloggen är att jag nu fått skriva av mig lite, så nu börjar jag bli lite trött. Mot sängen.

Historieskapande

Barnen spelar sådana där civilisationsspel på x-box. Kanske vet ni vad det är - man bygger ett samhälle, börjar i stenåldern och avancerar framåt. Och krigar och erövrar. Säkert väldigt roligt, och lite bra historielektion. Men jag tittar förbi och ropar "Måste ni erövra så mycket?","Var rädd om urbefolkningen!" Inga kolonier!" "Förstör inte totempålen!".

Töntig? Moralpanik? Javisst! Men jag måste ju. Sån är jag.

Om framgång och när man inte får den

Sen jag kom ut ur bebisbubblan med min yngsta unge har jag då och då känt en liten längtan efter att bli framgångsrik. Att bli riktigt bra på något, att blir erkänd, att bli upptäckt. Jag gissar att det har med åldern att göra också, att jag är så gammal så att jag bör ha kommit någonstans vid det här laget. Eller så har det med barndomen att göra, något slags bekräftelsebehov eller så. Men hur blir man framgångsrik? (Sen om jag verkligen vill bli framgångsrik, på riktigt, det är högst tveksamt. Men nu pratar vi dagdrömmar här.)

Om man lyssnar och läser lite grann omkring sig så finns det en hel del framgångshistorier att ta del av, för de som lyckas gillar att berätta hur de gjort. Det är ju mänskligt, jag har själv svårt att hålla käft bara någon bär omkring på en liten bebis. Eftersom jag ju har en sådan erfarenhet. Sen vill nog många höra framgångshistorierna också. Alltifrån den tuffa barndomen, till upptäckten och insikten om att man var speciell. Alternativt det envisa barnet som bestämt sig för att lyckas, och sen mot alla odds och med hjälp av blod, svett och tårar ("jag har aldrig fått något gratis") till slut lyckats. Bli popstjärna, programledare, fotbollsproffs, komikerstjärna, skådespelare, författare, riksdagsledamot, äventyrare.

Det finns två problem med det här om man lyssnar på framgångshistorierna i hopp om att hitta nyckeln till egen framgång.

1. Många av de som är framgångsrika har en grym talang. Att gå på deras recept är ju meningslöst, om man själv är en medelmåtta. De har inte lyckats pga. att de hittat vägen, det är vägen som har hittat dem. (Och kanske lite slump, visst finns det en del stolpskott som lyckats bli framgångsrika...)

2. De som inte har en grym talang har en grym ihärdighet, vilket också är en form av talang. Att orka vara ihärdig. Peter Forsberg har sagt att all tur på isen är resultatet av bra förberedelser, eller något sådant. (Typiskt mig att inte veta citatet exakt, skulle aldrig orka googla upp det, utan kör lite på känn. Orka lägga massa tid på faktakoll...)

Om jag skulle göra ett sommarprogram i P1 så skulle det handla om medelmåttorna. Vi som inte plötsligt kommer på att vi kan göra fantastiska melodier,  inte har fantastisk kroppskontroll och spänst utöver det vanliga, inte strålar när vi står på scen, inte finner oss i trängda situationer och slår omvärlden med häpnad med vår komiska tajming. Vi som inte står och sparkar boll mot en vägg i timmar, inte lägger ner vår själ i skoltidningar, inte skriver dikter på nätterna, inte samlar på intressanta fakta att krydda våra powerpoint-presentationer med. Vi som trots detta, ändå är lite halvbra på lite allt möjligt. Jag är rätt bra på mitt jobb, ibland i alla fall. Jag var en gång ganska bra på franska, jag lärde mig till slut att slå handvolter, och jag tycker om att skriva. Och mina barn gillar mig (än så länge).

Jag tror att jag ska nöja mig med hyfsat bra. Och så ska jag lyssna lite på Peter Forsberg och inte tro att det där fantastiska resultatet ska hoppa ur mig, inse att jag måste försöka vara lite mer ihärdig. Men det hade blivit ett bra sommarprogram - tror ni inte?

Soffläge - igen.

Orka helg

En familj i vårt hus flyttar den här helgen. Bara till kvarteret bredvid, men jag mötte dem i trapphuset idag och de beklagade sig över hur jobbigt det är. Jag förstår dem verkligen. Herregud, jag kan verkligen inte föreställa mig att vi skulle orka flytta just nu. Eller bygga om hemma. Eller köpa en ny soffa. Eller bjuda hem folk. Eller laga ordentlig mat. Ja, just idag har jag inte ens orkat borsta mina egna tänder så det är kanske fel dag att tänka sådana här tankar på, och förra helgen var vi faktiskt på en heldagsutflykt (fast vi hade inget val). Men jag fattar inte att folk orkar fixa en massa på helger och kvällar. När fredagen kommer har vårt hem slammat igen totalt och efter att ha ägnat halva lördagen åt att vila upp sig behöver vi ägna andra halvan åt att tvätta och röja. Inte för att hemmet ska vara prickfritt, utan för att vi ska få vardagen att fungera någorlunda kommande vecka. Och det finns ju en del kvar att göra imorgon, typ gympaskor till barn som inga har, kalaspresent innan klockan 12, plocka ut urvuxna kläder så klädlådorna går att stänga, luskamma barn, gå och rösta i kyrkovalet, ligga i soffan och ladda för måndagen.

Rent intellektuellt så vet jag att det händer att jag ordnar barnkalas på helgerna, att vi bjuder hem folk, att jag gör långkok, att vi åker till IKEA och köper en byrå som tar 2 timmar att skruva ihop. Och idag är en sådan där dålig dag när jag är trött och seg och sur som skam och knappt går att ha i möblerade rum. Bortsett från det, så undrar jag ändå. Alla föräldrar som rapporterar fikabesök, teaterbesök, skogsutflykter, ommålade barnrum, altanbyggande, stora kalas - nästan varje helg. Hur gör de? Har de städhjälp? Har de Linas matkasse? Har de föräldrar som rycker in som barnvakt titt som tätt? Är de yngre och piggare? Eller ljuger de bara...

Från sängen klockan tjugo över elva

Lördag morgon går i elektronikens tecken hemma hos oss. Sen kl 8 i morse, typ, har samtliga familjemedlemmar ägnat sig åt datorer, tv-spel och plattor. För min del från sängen. Men om man kanske skulle kliva upp och börja röja lite? Och eftersom barnen har max 1,5 timmes speltid vardera så borde det betyda att den tiden är ute nu. Det är någon som inte kan räkna här...

Tempot i kroppen och vad det gör med mig

När jag är stressad och uppe i varv blir jag farlig. Då tänker jag mig inte för. Då pratar jag för mycket, då drar jag spontana skämt för kollegorna, då säger jag vad jag tänker, då skrattar jag högt, då fräser jag ifrån när jag blir arg, då råkar jag publicera pinsamma kommentarer på intranätet. Då faller filtret.

Bra eller dåligt? Jag vet inte.

Permobilen och korsningen

Lite för trött och sur för att skriva något vettigt ikväll. Men vill ändå ge er en bild på näthinnan:

Jag står och inväntar grönt ljus med cykeln vid den stora trafikkortsningen. Bakom mig kommer i full fart en permobil med gammal tant i - hon ser att bilarna som ska korsa inte har börjat köra än och brassar på över övergångsstället mot rött ljus, strax innan 2 filer bilar susar förbi. Living on the edge - även i permobil. Jag är inte typen som kör mot rött, men nog skulle man vilja ha en del av den där gnistan även om man som gammal hamnar i rullstol. Fast vad vet jag, hon hade kanske inte så mycket att förlora.

Skördetiden

Tidig höst är en sån härlig årstid - sen hjälper det ju till att det är sol och sommarvarmt förstås. Men grönskan är liksom lite vilsam, lite tufsig och avmätt grön, och inte så hetsig som i juni. Och skördetiden - skördetiden! Idag har jag varit i en skog och traskat runt helt omgiven av mogna lingon och ett och annat saftigt blåbär. Och när jag är ute i vårt kvarter och känner mig lite hungrig är det bara att gå till närmaste fruktträd och vittja. Det är så coolt, det finns både päron, plommon och förstås massor av äppelträd på allmän mark häromkring. Det är sådana paradis-vibbar på det där - bara att hämta maten från närmaste träd. Svensk höst är paradisårstiden, alltså.

De ser lite omogna ut de små, men de är söta och smaskiga ändå!

Den där känslan - peptalk till mig själv

Jag minns en gång för många år sedan. Jag gick och dansade lindy hop och var med på ett helgläger. En av kurserna jag hade valt var akrobatik, för jag tyckte att det var så grymt roligt, och hade lyckats hitta en kille som ville gå den kursen med mig. Ingen av oss var så särskilt bra, men vi hade gått någon enstaka kurs tidigare. På kursen visade det sig att alla de andra var typ ledare eller väldigt mycket bättre i allmänhet. Väldigt pinsamt, tyckte jag som på den tiden fortfarande praktiserade den ädla konsten att obemärkt smälta in i bakgrunden. Men nu var jag där och kunde liksom inte fly. Och då hände det någonting. Plötsligt lyfte jag huvudet, sträckte på mig och skärpte sinnena. Jag valde att ignorera min skämskudde (oklart över vad, men kanske att jag hade haft mage att anmäla mig till en kurs över min nivå), skärpa till mig och köra på. Det gick bra förstås, det var ju inget märkvärdigt. Men jag minns så väl den där känslan, när jag valde stoltheten istället för pinsamheten.

Den där känslan vill jag åt oftare. Det är ju den man ska sikta på när man är osäker över något man gör, är, eller ser ut. Jag tänkte på den när jag läst den senaste veckans inlägg om skönhetsingrepp, naturlig skönhet och att acceptera sin kropp. Läs inläggen (det är flera i serie egentligen) om ni inte redan gjort det, det är tankeväckande! För den känslan är vägen ut ur komplex och osäkerheter. När jag ser folk (på TV eller i verkligheten) som har den där stoltheten och självklarheten då tycker jag att de är så snygga och coola, då vill jag vara som dom. Det kan vara en mager man som rör sig till musik, en kvinna med gula kläder som tar plats i en debatt, en rund kropp som går kaxigt i höga klackar. Om man kan vända sitt tvivel till stolthet så syns det. Oavsett om tvivlet handlar om utseende eller osäkerhet inför att göra något nytt och läskigt. Har du en rund mage, ett fårat ansikte, en bred rumpa, en svår uppgift att lösa, en utbildning att leda, en akrokurs att genomföra? Backa inte, krök inte ryggen - sträck på dig och välj stoltheten! Att våga vara sig själv är coolt, och det kommer att märkas. Både inuti och utanpå.