Att välja och att välja bort

Jag måste berätta om mitt stora steg: Jag har valt bort min familj - i flera dagar. Idag är det lördag, de åkte bort i torsdags och de flesta av dem kommer tillbaka imorgon söndag. Tre dygn, helt ensam. Med bara lite jobb och lite tvätt på agendan. De åkte till landet och jag kände bara i hela kroppen, nej nej nej det går inte, jag vill inte följa med. Det låter inte så stort nu när jag skriver det, men för mig handlade det verkligen om att bryta ny mark. Jag är den som drar iväg på äventyr med ungarna, och som inte backar när min man inte vill eller orkar hänga på. Jag åker till fjällen själv med alla tre barnen (men med min pappa som assistans), jag åker utomlands med alla tre, jag åker på utflykt med alla tre, jag åker till mina föräldrar med alla tre, jag går ut i skogen med alla tre, jag hänger på skolaktiviteter med alla tre. Eller två, eller ett av barnen. Och det gillar jag, jag gillar utmaningen (som det var särskilt när de var mindre), men resultatet blir att jag nästan aldrig är själv, medan min man ganska ofta är det.

Och som vanligt får alla beslut man tar konsekvenser. I mitt fall har jag blivit rätt sliten. I kombination med en väldigt stressig period på jobbet blev resultatet att jag blivit en rätt tjurig mamma. Det bara skriker i kroppen på mig när mellanungen vill att jag ligger bredvid när han ska somna, jag får bryt på minsta ungen vid den dagliga morgonstriden, och jag har inte minsta lust att prata med min man på kvällarna - allt jag vill är bara att vara ifred. Läge för time out alltså. Sen är det väl dumt att tro att tre dygn för sig själv är lösningen på allt. Men det är bra. Bra att få tänka, bra att få känna efter, bra att få sitta ned utan att någon hela tiden vill mig något. Och samtidigt lite jobbigt att vara utelämnad åt sina egna tankar - det kan ju vara jobbiga tankar som dyker upp.

Jag tänker ibland på något som Malena Ernman sa i samband med att hon var i ropet med Melodifestivalen. Jag har inget citat att komma med, men det pratades mycket om vilket krävande jobb det var att sjunga opera, fysiskt krävande, samtidigt som hon turnerade mellan olika världsstäder och just då även skulle få till Eurovision-cirkusen. Och frågan var väl hur hon klarade av det. Hon menade att man kan klara väldigt mycket, men man får aldrig tro att det inte kräver att man prioriterar bort något annat. Hon berättade att hon tränade hårt för att orka, och att hennes man fick ta ett tungt lass med hem och barn. Och att hon aldrig kunde festa loss eller missköta sig på andra sätt. Hon kunde ju inte bli sjuk och rösten måste alltid vara i topptrim. Det är det jag tänker på. Det är ok att pressa sin kropp och skäl med krävande jobb, hektisk vardag, många barn. Men man måste ha återhämtning, det måste prioriteras. Annars prioriterar livet åt en - genom sjukdomar, dåliga relationer, utbrändhet, bitterhet. Lätt att säga, svårt att göra.

Dagens vyer

Det kanske inte funkar i praktiken alltid, med likabehandlingen, men det känns ändå bra i magen när det ser ut så här över hela staden. Regnbågsflaggorna är dessutom fantastiskt snygga.

Nu har hästen och jag balkongslappande i kvällningen. Inte dumt alls.

Nu ska jag inte vänta två månader till nästa inlägg. Lovar. 

Mat

Veggievore finns det en kokbok som heter, som jag inte har läst. Men jag har läst om fenomenet, och jag gillar det. Det handlar om grönsaksglädje, att man sätter grönsakerna främst i måltiden, och så kanske man kompletterar med lite kött om man känner för det, mest som krydda. Bra för hälsan, bra för miljö och klimat och visst låter det gott! Jag kör lite efter eget huvud, men med detta i baktanke. Det kan handla om köttfärssås som innehåller massor av lök, rivna morötter, rödbetor, svamp och linser. Det kan handla om bulgur med fetaost, spetskålssallad, tomatsalsa, oliver, avokado - och så lite stark korv i skivor till. Idag handlade det om pasta med ruccola, ärtskott, kålrabbi och en massa portabellasvamp som jag stekte med kålrabbi, vitlök, och så lite bacon. Ja, sen händer det väl att ett barn bara äter pasta, bacon och lite kålrabbi. Men, men, jag får äta mina grönsaker i alla fall.

Och jag gör inte anspråk på några inspirationsbilder som får det att vattnas i munnen,  nej. Däremot är det fritt fram att inspireras av vårt snygga kakel. Och barnskyddet på spisen.

De man jobbar med

Kollegor, det är lite speciellt. Man träffar dem varje dag, fikar med dem varje dag, flera gånger. Man vet hur deras steg låter, hur pigga de är på morgonen, om de kan passa tider, om de är ambitiösa eller inte så mycket, om de gillar grönt te med mjölk, om de är duktiga på att korrläsa eller på att räkna på flyktiga organiska kolväten. Ibland vet man andra saker om dem också, som att deras barn trotsar eller att de byggde staket i helgen. Mina vänner fikar jag med en gång i månaden eller några gånger om året, om de inte råkar bo i kvarteret. 

Antingen ska man undvika att träffa sina kollegor på fritiden, för man ses ju redan bisarrt mycket. Eller så ska man träffa sina kollegor på fritiden, för kanske vore det roligare att lära känna dem på riktigt, de som man ändå spenderar så mycket tid med. 

Jag vet inte riktigt. Men när det värsta inträffar och en person man jobbat med i tio år ligger för döden, då ställs allt på ända. 

Karriären och barnen

Jag jobbar ganska mycket just nu. Det är många olika projekt som ska bli klara samtidigt, så många så att det egentligen inte alls går. Jag kan inte följa önskade tidsplaner helt, jag skjuter på de projekt som inte skriker. Det tar emot. Jag har så svårt, inte bara med att säga "Nej, jag kan först göra det om en vecka", utan även med att undvika att säga "Ja, javisst, nu direkt!".

Ändå har jag lärt mig några viktiga läxor de senaste tio åren när det gäller jobb. Jag kan sätta gränser runt mig själv, även om de är för nära ibland. Jag tar raster och pratar med mina kollegor även när det är stressigt. Jag sitter ibland upp på nätterna och jobbar, men inte idag och inte igår, för att jag inte orkar. Tröskeln för att slå upp jobbdatorn hemma har blivit mycket högre. För det går ju inte, även två timmars övertid kostar, på mig och på familjen, marginalen finns där ju inte.

Mina äldsta tycker synd om mig som jobbar så mycket. Jag försöker förklara att det är roligt också. Men jag vet inte vad för sorts förebild jag är. För faktum kvarstår, ibland prioriterar jag mitt jobb före barnen. Den här veckan har de varit sjuka, de stora. Och jag tar min del av vab:en genom att inte vab:a utan genom att jobba hemifrån medan de får sköta sig själva. Och två dagar den här veckan har jag suttit kvar sent på jobbet och slagit upp datorn när de somnat. Inte för att jag egentligen vill, utan för att det just nu känns som enda möjligheten. Jag måste ju leverera. Och så går leveransen före tiden med dem, eller före min egen återhämtning (oftast) vilket ju leder till att jag blir en tjurigare mamma. Balansen, balansen. Jag försöker inte ge mig själv eller andra föräldrar som gör så här dåligt samvete. Att vara en självständig yrkesmamma är också en förebild på ett plan, och jag har oftast mycket tid med mina barn. Men det är bra att ta ett steg utanför sig själv och reflektera lite.

Trots är en bra känsla

När det är surt, gnälligt, segt, tråkigt, bråkigt, dammigt, stökigt, sjukt, rörigt och frustrerat. Då är trots bästa känslan. När man istället för att gnälla och skälla bestämmer sig för att skita i att plocka undan den raffinerade lördagsmiddagen bestående av nudlar och stekt broccoli och häller upp gammalt lådvin i ett dricksglas, tar fram godaste mandelskorporna och sätter sig ned medan barnen övertrasserar sin datortid.

Veckans bästa:
- Självbelåten efter att ha cyklat 2 mil i fredags.
- Dansat loss med fyraåringen i vardagsrummet, diskodans med serpentiner och breakdance (inte jag, hon), gud vad jag saknar att dansa.
- Högt tempo på jobbet (också del av veckans värsta, men den listan skriver jag inte).
- Vänner. Sådana jag stöttar, sådana jag stöttas av och sådana jag planerar sommarresor med.

Opepp

På jobbet är det vissa som är så fredagspepp. De är på godare humör än vanligt, sprallar runt lite, och går tidigt. Jag kommer ihåg hur det kändes, men jag känner inte det där längre, jag längtar inte till helgerna. Så dumt. Jag måste se till att göra helgerna lite mer längtansvärda. Innan längtade jag antingen till festligheter eller till vila, det är väl det som är kruxet nu. Det är så mycket jobb på helgerna. Det är tvätt och städning (fast ofta skippar vi det) och matlagning och handling (eller; Vem orkar handla? Ska vi beställa kebab? Nej, vi gör något på resterna, och så handlar jag på söndag kväll) och så är det två sega vuxna som liksom halvvilar samtidigt som barnen cirkulerar runt runt. Och sen måste vi ut för barnen klättrar på väggarna, och då orkar vi inte göra något roligt utan då blir det kanske kvarteret. Ja, förra helgen hade vi i och för sig gäster, och på söndagen var jag ensam med en unge på stan utan-att-göra-ärenden, och helgen innan var mina föräldrar här, så helt sanningsenlig är jag inte. Men känslan smittar av sig på fredagen, det är inget som spritter i fredagen längre. Det måste bli ändring på det!

Lila mat

Snygg mat, va? Slår ett slag för mer lila mat! Tyvärr var den inte riktigt så lila när den var färdig. (Älgskav med rödkål, rödlök och mjölk om någon undrar.)

Vardagsguld

Man bara måste älska honom. Han står i undergången mellan hållplats och vårt lilla centrum, det är inte city direkt, men ändå en del folk som passerar. Ibland tänder han en marshall, och så har han eller någon annan satt för de starka lysrörslamporna med röd plast. Så att det blir liksom lite nattklubbsstämning där i gångtunneln. Och så sitter han på sin förstärkare och spelar liksom lite coolt plinkande på gitarr. Det är så snyggt, och det blir så otroligt mysigt i februarikvällen och snålblåsten. Det syns inte ett skvatt på fotot, men ni får ta mig på mitt ord.

Bra saker

Nu kör vi positiva rundan ett varv, för jag behöver peppa mig själv lite. Saker som varit bra den gångna veckan:

- Barnen har fått göra roliga saker med mina föräldrar. Härligt med morföräldrar med lite energi att tillföra den här sega familjen.

- En tur till kvarterskrogen. Vad skulle vi göra utan kvarterskrogen? Den är en rätt ruffig sportbar med ett gediget stammis-klientel som inte direkt är barnfamiljer. Likväl är den räddningen när man bara måste ut ur hemmet och inte ids åka in till city.

- Ett par vida svarta manchesterbyxor med höga midja och knappar på sidorna. Rea på rean på Noa Noa. Och blank läppglans från Body Shop som luktar Lichi. Och jag som shoppingbantar och hävdar att jag njuter av det. Ändå var det ytlig glädje att gå en sväng på stan med min mamma och köpa saker. Och jag insåg att jag annars aldrig går en sväng på stan. Jag uträttar ärenden, på tid, men jag går inte bara runt och tittar. Ovant, men jag vet inte om jag direkt saknat det. Var mest velig på den tiden när jag hade tid att vara det.

- OS. Ja, det är skönt att ha en bra anledning att titta på TV nästan hela helgen.

Det var det. Imorgon ny vecka!

Sånt barnen inte gör, och sånt de gör

Det är många dumma grejer som mina barn inte gör. De kastar inte mat på varandra. De slåss väldigt sällan. De vägrar inte grönsaker och kräver glass till vardags. De kastar inte tallrikarna i golvet. Helt enkelt för att så gör man inte hos oss. Vi skulle inte acceptera det och de skulle inte komma på tanken. Inga konstigheter så långt.

Men sen är det en del dumma grejer som de gör. Exemplet för dagen är att en viss yngre familjemedlem  som faktiskt inte är så väldigt liten längre, inte sitter stilla vid matbordet. Ja, eller knappt sitter vid matbordet alls. Kommer inte när man ropar, tittar in sent för att ge upp ett skrik över något random, och sen bara avvika. Ibland smaka lite. För att någon timme senare gå loss på fruktskålen. Jag vill hävda att jag absolut inte accepterar det här. Och jag förklarar att så gör man inte hos oss. Men där någonstans går våra uppfattningar isär, mina och barnets. Ja, för uppenbarligen gör en person så här hemma hos oss. Det är så lätt att vara kaxig förälder när det funkar. Men när det inte funkar, när den dålig vanan väl är etablerad är det inte lätt att bryta, minst sagt.

Det finns enkla metoder: Guldstjärnor eller andra belöningar när saker och ting fungerar. Hårda ord och skäll. Hot om indragna roligheter. Handgripligheter (bära in barnet och hålla i det menar jag då alltså). Det finns mer komplicerade metoder: Barnet får vara med och laga maten, duka fint, tända ljus, kalla in de andra. Lojalitetsskapande pepptalk. De komplicerade metoderna är ju tilltalande. Men de kräver att man har en del energi själv, varje dag. Sen kan man ju välja att skippa striden och bara låta ungen vara, det går väl över så småningom.

Men frågorna kvarstår. Varför blir det så här ibland? Varför är ungen så bra på att sätta in sin tallrik i diskmaskinen men så dålig på att sitta med vid matbordet? Varför inte tvärtom?

Cykel

Ja! Att jag inte förstått det förut. Den här bloggen förutsätter cyklande. Utan cykling - inga tankar. Och nu har det varit hosttider och snöglopp och cykeln har vilat - precis som bloggen. Men igår och idag har jag cyklat till mitt jobbs nya arbetsplats, ungefär dubbelt så långt som innan. Och där dök tankarna upp igen.

Fast än så länge tänker jag mest på min nya cykelväg medan jag cyklar. På att det är mycket rödljus som gör att jag måste stanna och får vila. På vilken väg jag ska ta, och om jag ska cykla runt i rondellen eller gena. På att raksträckorna är sköna för då får jag lite mer puls. På att jag fick byta bort dunjackan mot skaljacka. Man kan cykla 3 km i dunjacka, men man kan inte cykla 7 km i dunjacka. På kullerstenarna och vägarbetena. På att det kommer att bli härligt att cykla när det blir vår.