Det är många dumma grejer som mina barn inte gör. De kastar inte mat på varandra. De slåss väldigt sällan. De vägrar inte grönsaker och kräver glass till vardags. De kastar inte tallrikarna i golvet. Helt enkelt för att så gör man inte hos oss. Vi skulle inte acceptera det och de skulle inte komma på tanken. Inga konstigheter så långt.
Men sen är det en del dumma grejer som de gör. Exemplet för dagen är att en viss yngre familjemedlem som faktiskt inte är så väldigt liten längre, inte sitter stilla vid matbordet. Ja, eller knappt sitter vid matbordet alls. Kommer inte när man ropar, tittar in sent för att ge upp ett skrik över något random, och sen bara avvika. Ibland smaka lite. För att någon timme senare gå loss på fruktskålen. Jag vill hävda att jag absolut inte accepterar det här. Och jag förklarar att så gör man inte hos oss. Men där någonstans går våra uppfattningar isär, mina och barnets. Ja, för uppenbarligen gör en person så här hemma hos oss. Det är så lätt att vara kaxig förälder när det funkar. Men när det inte funkar, när den dålig vanan väl är etablerad är det inte lätt att bryta, minst sagt.
Det finns enkla metoder: Guldstjärnor eller andra belöningar när saker och ting fungerar. Hårda ord och skäll. Hot om indragna roligheter. Handgripligheter (bära in barnet och hålla i det menar jag då alltså). Det finns mer komplicerade metoder: Barnet får vara med och laga maten, duka fint, tända ljus, kalla in de andra. Lojalitetsskapande pepptalk. De komplicerade metoderna är ju tilltalande. Men de kräver att man har en del energi själv, varje dag. Sen kan man ju välja att skippa striden och bara låta ungen vara, det går väl över så småningom.
Men frågorna kvarstår. Varför blir det så här ibland? Varför är ungen så bra på att sätta in sin tallrik i diskmaskinen men så dålig på att sitta med vid matbordet? Varför inte tvärtom?
Åh, jag skulle säga att alla barn (fast en del mer) knasar ur på olika områden. För det mesta går det över... Hen kommer inte att springa runt bordet och slänga sig över frukten vid första besöket hos en flirt ;-). Det har tröstat mig många gånger. Här har vi en som inte räknat matte på lektionerna sen jul. Giv mig styrka. Vi har varit galna och inget har hjälpt. Det är lättare att veta hur man ska göra när man inte har några barn.... Men idag har plötsligt hen räknat för glatta livet. Kram
SvaraRaderaJa, det är just det som är grejen, vissa saker är så svåra att få att funka. Man testar allt, och så plötsligt när man är på väg att ge upp så går det över ;-). Men när det gäller bordsskick så tvivlar jag… Kram!
Radera