Föräldrarnas makt

Mina barn lyssnar på mig ibland. Vilken läskig känsla det är.  Då menar jag inte att de går och borstar tänderna vid första tillsägningen eller att de klär på sig utan tjat. Utan att jag ibland märker att de lyssnar på det jag pratar om, och utvecklar sin personlighet i förhållande till detta. Resonemang kring miljöfrågor, genusfrågor, rättvisa, krig, djurrätt, kompisar. Och det läskiga ligger ju i att inse vilken makt man har. Det gäller ju att man har rätt i det man förespråkar. Ja, eller rätt och rätt, men att man åtminstone säger det man menar. Och gärna att det är genomtänkt.

Vi pratar ganska mycket om genusfrågor ur ett rättviseperspektiv hemma. Varför det är så få flickor i många barnfilmer, varför flickfigurerna eller pojkfigurerna är stereotypa. Och läser vi äldre böcker brukar jag kommentera om det är väldigt traditionellt, t.ex. läste jag Nicke Nyfiken idag och då var alla sjuksköterskor unga kvinnor och alla läkare män. Om man leker poängterar vi att alla kan välja att vara prinsessa, prins,  häxa, monster eller riddare. Sen får man höra barnen resonera kring lekar och recensera filmer själva, på egen hand. Coolt. Men lite läskigt, för man tappar ju kontrollen (tack och lov). "Shit, har du lyssnat på mig!? Och nu tänker du själv!"

En fråga som dock är extra svår att prata om är ekonomi och klasskillnader, tycker jag. Ibland pratar vi ju om pengar, vad vi lägger pengar på och vad vi inte lägger pengar på. Och de vet ju att vi inte har obegränsat med pengar. Även om det är svårt att förstå det där med bankkort. Men barnen tycker att pengar är ett roligt ämne, och sen pratar de om vilka yrken de vill ha (och vad de vi känner jobbar med...) och var man tjänar mest pengar. Och så kommer jag in där hurtigt: "Men man ska välja något som man gillar också, så att man får det roligt på arbetet."  I vår bekantskapskrets finns det både folk med höga inkomster och folk med låga, och jag vill verkligen att barnen ska tycka att det är odramatiskt. Men det är inte lätt att förklara lagom mycket.