Idag har jag varit världens surmamma. Trött och grinig efter en helg med sjukor, löss och barn som klättrar på väggarna hade jag ett litet hopp om att komma ut på roligheter ikväll. En bekant ordnade home party, och även om jag inte är så värst shoppingsugen så såg jag en chans att få en glimt av världen utanför jobb och familj. Jag visste att chansen var liten, men när jag insåg att "Nej, det går inte att få ihop det." krympte trevlighetsmarginalen till 0,5 mm. Detta innebär från min sida:
- Högljutt svärande när jag ser en unge slinka in framför datorn
- Gap och skrik när alla väljer att tjafsa i köket där jag steker falukorv
- Med dunder och brak knöla ner alla barnaknådade play-doh verk i plastpåsen när syskonen inte kan hålla sams och därtill måste skrika på mig när syskonet sabbar. "Säg inte till mig! Lös konflikten med ditt syskon! Börja inte skrika eller hämnas när någon tar din degbit - prata!"
Sen ett telefonsamtal till mamma som jag borde ringt för länge sen, och då är jag plötsligt honungsburken i bisvärmen. Alla cirkulerar kring mamman som försöker prata i telefon, det kvittar vilket rum jag går till.
Så. Så var min kväll. Inte var jag trevlig och inte var jag särskilt konstruktiv. Jag ursäktade mig för ungarna och förklarade varför jag var på så dåligt humör. Men jag får egentligen inte dåligt mamma-samvete över sådana här lågvattenmärken. Det är klart att det inte är bra för dem att ha en förälder som gormar och skriker hela kvällen, men så länge det inte händer hela tiden får de faktiskt stå ut med att mamman blir på dåligt humör ibland när det är slitigt. Jag är ingen supermamma och de har ingen nytta av att tro det heller.
Känner också så där ibland och tänker att vi först och främst är människa, man kan inte vara på topp jämt. Kan nästan i smyg känna att de föräldrar som aldrig "ballar ur lite" är taskiga då de inte visar upp sin mänsklighet utan kör det tokpedagogiska racet hela tiden, även när barnen är som galna... Galna barn som föräldrar försöker prata till rätta gör att jag känner men snälla, kan ni inte bara få en flipp och bära iväg treåringen härifrån?
SvaraRaderaDet är lättare när man konstaterat för sig själv varför man känner sig så arg. Då kan man berätta det för barnen. Inte för att de ska ta ansvar utan för att de ska förstå att inte vuxna är kloka jämt heller. Det är svårt men häftigt att vara människa Kram
Vad klok du är :-). Jag kan också bli lite frustrerad över superpedagogiska föräldrar som lugnt förklarar i sann Jesper Juul-anda för ett hysteriskt barn. Låt ungen få se ett litet bryt! Det är inte farligt! Kram!
Radera