Kvinnofällor och skyddsängelcykeln

Vad är det med mammorna? En kompis till mig pratade om att hon höll på att somna i tandläkarstolen för att det var första gången på mycket länge som hon låg still och inte kunde göra något annat. Inga listor att skriva, inga sagor att läsa, inga bråk att medla. En annan vän (vink, vink) går upp och tränar före halv sex på morgonen för att inte inkräkta på familjepusslet. Och när min cykel slutligen brakar ihop totalt så är enda sättet att "cykla" den till verkstaden medan maten står och puttrar på spisen (med avstängda plattor) och barnen vaktar varandra, och så tar jag joggingskorna på mig och springer hem. För att barnen annars inte får middag i tid och för att jag inte får till springtiden annars.

Effektiviteten. Pusslandet. Hur vi knyter dubbelknutar med rosett på oss själva för att få det att gå ihop. Är det dagens kvinnofälla? Hur vi inte bara sätter ned foten och bestämmer oss för att det här prioriterar jag och det här får det gå som det vill med. Må det sen vara barnläxor, träning, nyttig mat, socialt liv, jobbåtaganden eller veckohandling. Inte för att vi hinner med alltihop ändå (inte jag i alla fall), men vi slutar inte att försöka. Just nu längtar jag mest efter att vara ineffektiv. Att få gå och strosa på stan utan ärende, att titta på dåliga TV-program, att gå i skogen utan tid att passa.

Och cykeln sen. Jag tror att min kära cykel som jag fick när jag var 15 år är min skyddsängel. Inte nog med att den räddar mig från stresskrasch genom att jag får trampa bort stresshormonerna på väg hem. Eftersom jag tydligen inte prioriterar min egen säkerhet när handbromsen går sönder så ser min cykel till att braka ihop rejält, innan jag själv gör det in i en bil eller något. Den här gången var det ett växeldon eller något som gav upp och tvingade mig att cykla i alla uppförsbackar med något som liknade fyrans växel (av fem). Det var för jobbigt, därav pusslandet häromdagen. Men imorgon får jag den tillbaka. Och nästa vecka ska jag vara ledig i två dagar.