Vi som skyter om våra tillkortakommanden

Man hör ju om folk som är taskiga mot varandra. Vänner som skryter över sina skenbart perfekta liv, sina höga ambitioner med föräldraskapet, sina välartade barn, sin lyckade karriär. Och som rackar ner på folk i sin omgivning för att de ger sina barn burkmat, inte ammar/ammar för länge, börjar jobba för tidigt/för sent, äter skräpmat, har stökigt hemma. Sen finns det massor av böcker som påstås berätta den "nakna sanningen", alltifrån Magdalena Graaf som tydligen ska ge ut en vardagsrealistisk bok med (den ironiska) titeln "Mitt perfekta liv" till Bridget Jones dagbok, Martina Haags krönikor, ja ni vet väl genren. Jag gillar att läsa sånt här, eftersom jag känner igen mig. Men jag måste säga att jag ser inte så väldigt mycket av de här människorna som försöker upprätthålla ytan. Gör ni? Var är de?

Det finns ju en räcka bloggar som kör på det ytliga spåret, såklart. (Läser inte så mycket såna, så har inga bra länkar. Men den här kanske? Vackra bilder, men inte så jätteintressant för min del.) Men det finns också bloggar som kör härlig diskbänksrealism i större eller mindre utsträckning, och hyllar det. Och bland mina vänner och bekanta så tycker jag att det är det tydligaste draget. Vi dissar oss själva, brer på om våra tillkortakommande i form av stök, stress och trotsiga barn. Det blir ett sätt att bonda, både med nya och gamla bekantskaper. "I morse hittade jag inga rena strumpor/fick treåringen ett utbrott/gav jag barnen pizza till middag igen." Man lägger sig på rygg och blottar sin mage -vov- gilla mig, jag är snäll, rolig och ofarlig. Om jag berättar att jag ammade länge till en småbarnsmamma får jag dåligt samvete, eller om jag städat noga inför gäster (ok, händer inte så ofta). "Tänk om hon känner press, jag vill ju bara vara stöttande". Jag misstänker att jag har lite väl mycket av det här draget, men jag tycker vänner och andra bekanta runt omkring mig kör lite samma stil.

Jag vill gärna tro att vi är många såna här. Det är klart att man inte bara ska dissa sig själv, och man måste få vara stolt och glad över något man lyckats med (men det är något helt annat). Och det kan jag vara, jag är skitnöjd ibland. Precis som jag trotsigt kan stå för mina feministiska strävan även om det är annorlunda för någon. Men att blotta sig lite grann sådär är en rätt bra grund för bekantskap, och man kan skratta åt det ihop. Frågan kvarstår: Är det jag som har tur och inte träffar på de ytliga översittarna, eller är de bara inte så många?

Dagens tillkortakommande: Skrynklig skjorta, och omatchande glitterlinne under.