lördag 31 maj 2014

Att välja och att välja bort

Jag måste berätta om mitt stora steg: Jag har valt bort min familj - i flera dagar. Idag är det lördag, de åkte bort i torsdags och de flesta av dem kommer tillbaka imorgon söndag. Tre dygn, helt ensam. Med bara lite jobb och lite tvätt på agendan. De åkte till landet och jag kände bara i hela kroppen, nej nej nej det går inte, jag vill inte följa med. Det låter inte så stort nu när jag skriver det, men för mig handlade det verkligen om att bryta ny mark. Jag är den som drar iväg på äventyr med ungarna, och som inte backar när min man inte vill eller orkar hänga på. Jag åker till fjällen själv med alla tre barnen (men med min pappa som assistans), jag åker utomlands med alla tre, jag åker på utflykt med alla tre, jag åker till mina föräldrar med alla tre, jag går ut i skogen med alla tre, jag hänger på skolaktiviteter med alla tre. Eller två, eller ett av barnen. Och det gillar jag, jag gillar utmaningen (som det var särskilt när de var mindre), men resultatet blir att jag nästan aldrig är själv, medan min man ganska ofta är det.

Och som vanligt får alla beslut man tar konsekvenser. I mitt fall har jag blivit rätt sliten. I kombination med en väldigt stressig period på jobbet blev resultatet att jag blivit en rätt tjurig mamma. Det bara skriker i kroppen på mig när mellanungen vill att jag ligger bredvid när han ska somna, jag får bryt på minsta ungen vid den dagliga morgonstriden, och jag har inte minsta lust att prata med min man på kvällarna - allt jag vill är bara att vara ifred. Läge för time out alltså. Sen är det väl dumt att tro att tre dygn för sig själv är lösningen på allt. Men det är bra. Bra att få tänka, bra att få känna efter, bra att få sitta ned utan att någon hela tiden vill mig något. Och samtidigt lite jobbigt att vara utelämnad åt sina egna tankar - det kan ju vara jobbiga tankar som dyker upp.

Jag tänker ibland på något som Malena Ernman sa i samband med att hon var i ropet med Melodifestivalen. Jag har inget citat att komma med, men det pratades mycket om vilket krävande jobb det var att sjunga opera, fysiskt krävande, samtidigt som hon turnerade mellan olika världsstäder och just då även skulle få till Eurovision-cirkusen. Och frågan var väl hur hon klarade av det. Hon menade att man kan klara väldigt mycket, men man får aldrig tro att det inte kräver att man prioriterar bort något annat. Hon berättade att hon tränade hårt för att orka, och att hennes man fick ta ett tungt lass med hem och barn. Och att hon aldrig kunde festa loss eller missköta sig på andra sätt. Hon kunde ju inte bli sjuk och rösten måste alltid vara i topptrim. Det är det jag tänker på. Det är ok att pressa sin kropp och skäl med krävande jobb, hektisk vardag, många barn. Men man måste ha återhämtning, det måste prioriteras. Annars prioriterar livet åt en - genom sjukdomar, dåliga relationer, utbrändhet, bitterhet. Lätt att säga, svårt att göra.

2 kommentarer:

  1. Så klokt... Sa just på jobbet till någon att det viktigaste man gör är att lyssna på sig och att lata sig så ofta man kan. Jag tycker inte det låter som att du har valt bort din familj, du har valt dig, för att hålla, återhämta dig, sakna lite och återkomma. Otroligt smart. Kram

    SvaraRadera
  2. Tack, ja det är så skönt. Borde dock försöka fixa återhämtning lite oftare, för att inte slita ut sig så mycket emellanåt. Ska jobba på det :-).

    SvaraRadera