När jag biter mig i tungan

Det finns en del saker som återkommer. Som man vet att man inte borde göra, men där det är så svårt att låta bli. Jag pratar inte om att äta godis, slösurfa sent på natten, eller klämma finnar. Mer sånt där smått, som jag gör automatisk men där jag försöker hindra mig själv, bita mig i tungan. Here goes:

- Jag vill peta på och kommentera flätorna i dotterns hår. Hon har just upptäckt flätfröjden och hon är ju för jäkla gullig med små ljusa råttsvansar som står rakt ut. Men jag vill inte att hon ska lägga energi på att se gullig ut - så påminn henne inte hela tiden om hur hon ser ut!!!

- Ja, hon har fått nya skor. Det är såna där basketskor, fast fusk såklart. Men de är nya och plasten på tårna är vita, och drar till sig fläckar! Hon klättrar obekymrat, kör springcykel, går i maskrosängen. Och jag tänker på skorna, vill vara där och gnida bort fläckarna. Skärpning! Skorna är till för att användas, jag vill ju för allt i världen inte att hon ska hindras i sina lekar av nya skor. Då hade det ju varit bättre att ha kvar de gamla trasiga.

- Middagsbordet. Maten står på bordet. Mamman ser till att alla får mat, påminner om vad som finns på bordet, ser till att alla tar ur alla skålar. Och när någon ropar "Vatten!" är jag på vippen att vara där med tillbringaren. Men, för sjutton. Vill jag bli betjänt eller!? Den som inte tar mat får väl gå hungrig, annars lär de sig ju aldrig. Och den som vill ha vatten får fråga efter det, och be den som sitter närmast att skicka. Hyfs!

Det var ett litet smakprov, en annan dag kommer kanske resten. Idag har jag lyckats bita mig i tungan vad gäller flätorna och skorna. Alltid något!