Mångkultur i praktiken

Det här är ett inlägg om mångfald, den etniska sorten. Om invandrare, eller nysvenskar, om mångkultur. Det är lite svårt att skriva om tycker jag, jag har inte tränat så mycket, och det är lite minerat, även för oss som är välvilliga. För det är så lätt att uttrycka sig nedvärderande, sårande, fördomsfullt eller bara blåögt, även om man inte avser det. För att jag inte själv är invandrad. Men eftersom jag tänker en del på det här så vill jag försöka.

Min stad är en segregerad stad, som många andra i Sverige. Särskilt segregerad är den i välbärgade områden, där bor det nästan bara etniska svenskar. I andra områden är det visserligen högst blandat vad gäller folks ursprung, men högst ont om folk med endast svenskt ursprung. Var vill man bo, då?

Ja, vad som driver folk till att önska olika områden är såklart en blandning av faktorer. Många barnfamiljer vill bo i hus. Och eftersom folk med svenskt ursprung generellt sett har mer med pengar så blir det mest svenskar i villaområdena. Men varför är vissa områden mer populära? Och varför upplevs ofta en hög andel invandrare i ett område som ett mått på låg status? Är det så att många svenskar, som tycker att de är toleranta och icke-rasister, undviker dessa områden? Jag tror att vi behöver rannsaka oss själva. Och prova något nytt.

I mitt lagom centrala, lummiga höghusområde (ja, det finns låghus här också...) är det blandat. Jag brukar säga att jag bor i stans enda integrerade område. Eftersom etnicitet ofta hör ihop med klass, sorgligt nog, så är det såklart inte helt integrerat i varje kvarter, men ändå. Här bor en hel del svenska pensionärer, en hel del studenter, och en del barnfamiljer, av blandat ursprung. När jag flyttade hit reagerade jag på att det var så många icke-vita på bussen. Att jag hörde en massa olika språk. Men, vet ni? Jag har vant mig, jag trivs med det. När jag åker i andra riktningen med bussen reagerar jag på att det bara är vita omkring mig. Det känns onaturligt och konstigt - och det är det ju också, att vi bor så uppdelat.

När min äldsta unge började i skolan var han en av få som hade två svenska föräldrar. Å andra sidan var det flera som hade en svensk förälder, eller som hade föräldrar som bott här länge. När unge nummer två började skolan var det rätt många med två svenska föräldrar, och mer än hälften med en eller två föräldrar med utländsk ursprung. En bra blandning alltså. Det tråkiga är att vissa svenskar väljer bort den här skolan för att de tror att det är en nackdel för deras barn att det går många nationaliteter här. Jag tror att det är en fördel.

Det är inget konstigt för mina barn med slöjor, barn som inte äter fläskkött eller att fira persiskt nyår. Lärarna förklarar det tydligt, precis som de noga går igenom och förklarar de svenska traditionerna (extra viktigt såklart för de som inte får det med sig hemifrån). Det händer att barnen kommer hem men en brytning när de fått en ny förebild i något äldre barn som bryter. Jag brukar inte kunna låta bli att skratta åt dem, dock. Men det oroar mig aldrig (och de flesta barnen pratar svenska i princip som infödda). Mina barn kommer att kunna koderna i långt fler sociala sammanhang när de blir vuxna, jämfört med vad jag kan. Det är ingen grej för dem.

Det finns flera fördelar, jag får skriva mer om dem i ett annat inlägg.  Men det finns en stor mäktig fördel i att leva i en heterogen miljö. (Visst, de jag umgås mest med är ganska lika mig, det måste jag tillstå. Jag jobbar på att lära känna de som är lite mer olika.) I och med att familjerna i kvarteret är så olika sinsemellan, så är pressen på att passa in i en mall mycket mindre. Den här livsstilsstressen som det talas om för medelklassen - fint hus, karriär, superpedagogiskt föräldraskap, ekologisk nyttig mat (guilty...), PoP-kläder till barnen, dyra semestrar, etc. Nix, ser inte mycket av den här hos mig. Här behöver jag inte jämföra mig, här kan jag vara mig själv.