Bryten

Idag kastade jag pennor omkring mig. Det är ett typiskt tecken på sliten mamma, kan man säga. För lite sömn, för mycket tjat, stress, trots, tjafs och sånt där som egentligen hör till. Mina små bryt brukar innebära lite skrik och kast. Jag kan kasta tandborsten när ungen för femtielfte gången ålar runt på badrumsgolvet och vägrar öppna munnen. Det händer att jag kastar strumpor när det ska velas och vägras på morgonen. Eller när öronen blivit döva för tjatet om att plocka in rena kläder i lådan. Mycket moget av mig, va? Nästan så att man kan tro att det bor en oförlöst treåring kvar i min medelålders kropp. Men vad är det rätta beteendet där då? När man tappar tålamodet. Antagligen att ta ett djupt andetag och prata pedagogiskt på något sätt. Jesper Juul har säkert svaret. Men för mig funkar bryten som en pysventil. Jag visar att jag inte har mer tålamod, att jag inte orkar mer, att de inte får köra med mig mer. Det är säkert dåligt för dem på något sätt. Men jag plockade upp pennorna efter mig i alla fall.