I helgen har jag:
- varit ute på galej till klockan två på natten och återträffat folk jag inte sett på 20 år
- träffat kompis, farmor (två gånger), bror (två stycken), brorsbarn, kusin, mamma och pappa
- åkt tåg, X 2000 och intercity med min fyraåring
Jag är helt utmattad följaktligen. Att återträffa (gamla klasskompisar) är ganska intressant och lite komplicerat (och riktigt kul faktiskt). Eftersom jag lämnat den miljö jag är uppvuxen i, ville jag faktiskt kolla lite vad som hänt där sen sist. Hur de andra som blev kvar lever. Ens uppväxtmiljö är ju en del av en själv, vare sig man vill eller inte, så jag tänkte att jag skulle bli lite klokare av att återträffa. Och, ja, det kanske jag blir, när jag smält det lite. Nu låter det som att jag vuxit upp i en liten håla, eller möjligen i en hård förort och lämnat för flashiga kvarter i storstan. Men så är det inte, det var i de flashiga kvarteren jag växte upp, och nu bor jag (frivilligt) i ett härligt höghuskvarter.
Tågresorna var över förväntan. Ingen synlig åksjuka på fyraåringen, tack och lov. Hemresan gick med intercitytåg istället för X2000, jag älskar intercity. Det är de där gamla skramliga tågvagnarna. De kränger lite mer uppenbart och inte på det där sugande åksjukeframkallande sätter som de moderna. Och idag var det glest med folk, vagnen var fräsch och trevlig, jag och lillungen var visserligen trötta och gnälliga, men det var ändå ganska ljuvligt. Jag blir helt lugn på de där tågen, jag vet inte varför. Och eftersom hon inte blir åksjuk kunde vi kosta på oss lite förströelse i form av en film (på den gamla plattan... där har vi fördelen). Jag måste åka mer riktiga tåg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar