Om att inte ha dåligt samvete

Läser ni Malin Wollins bloggar (på Mama och Aftonbladet)? Malin Wollin är ingen lättkränkt människa. För ett tag sen kommenterade hon själv det, såhär skriver hon om kritik och kommentarer från andra: "Jag släpper ut allting. Jag vet exakt vad jag har dåligt samvete för och jag förlåter mig själv ett par gånger om dagen. På det sättet kan INGEN komma åt mig för jag har redan gjort upp med mig själv. Och jag är Högsta domstolen. Ingen kan överklaga mig och mina känslor till EU-rätten."

Jag gillar det sättet att tänka, och i teorin fungerar jag själv likadant. I praktiken tar jag ofta åt mig av vad andra säger dock, men det är en annan fråga. Ibland är vi väldigt lättkränkta när någon ifrågasätter våra val, just för att det är en öm punkt. (Sen är det ofta en öm punkt hos den som ifrågasätter också, men det skriver inte Malin om.) Så behöver det inte vara. Att någon annan frågar dig varför du hämtar sent på fritids/köper hämtmat ofta/lägger barnen för sent/låter dem titta mycket på TV, måste inte innebära dåligt samvete, du bestämmer själv om du ska få dåligt samvete. (Fast ifrågasätter folk sånt här i verkligen? Eller är det bara jag som är omgiven av andra förlåtande slarvrar?)

Jag har börjat jobba ganska tidigt efter alla mina graviditeter till exempel. När ungarna varit mellan knappt 6 månader till drygt 7 månader. Det finns flera nackdelar med det, men jag har övervägt dessa, kompenserat lite, och konstaterat att fördelarna överväger för oss. Ingen kan komma åt mig på den här punkten. Man kan kritisera, och jag kan säga, "Ja, du har rätt", eller "Ja, du har fel", men jag får inte dåligt samvete.

När det gäller TV-tittandet kan jag nog få lite dåligt samvete, men många av de där höga ambitionerna man har för sitt föräldraskap, men som jag inte orkar leva upp till, de känner jag faktiskt att jag förlåter mig själv för. Jag skulle säkert kunna göra bättre när det handlar om tålamod, att vara närvarande, uppmuntra skolarbete, förebygga syskonkonflikter, borsta tänderna på barnen eller rensa bort ftalat-källorna i leksakshögarna. Men jag mäktar inte med det just nu, och gör ändå ett hyfsat bra jobb, så dålig samvete har jag inte även om jag har ambitionen att förbättra mig. (Nja, ftalaterna, mjuka plastdjur t.ex. har jag dåligt samvete för, men det är ju mitt jobb också). Man kan ha ambitionen att bli bättre, utan att piska sig själv för att man inte lyckas.