Hur man värderar en idyll

Igår kväll hade vi picknick i vårt kvarter tillsammans med några grannkompisar. Det var en fantastisk kväll. Soligt och ljummet, trevligt snack och glada barn som sprang omkring fritt i parken som är ganska stor. Även treåringarna fick sin frihet och vi försökte åtminstone hålla reda på ungefär var de befann sig. Det var en sådan berusande känsla av idyll. Men när jag ska förklara för min mamma känner jag att det inte låter så märkvärdigt. Det är ju bara vårt gamla höghuskvarter, en sommarkväll på landet vid havet smäller ju mycket högre? Eller en ambitiös trädgårdsfest i någons vackra villa?

Men det är något där med det spontana, oväntade och vardagsnära. Det var fredag kväll efter en hektisk vecka och vi brukar aldrig orka hitta på något mer avancerat än hämtpizza på fredagskvällarna. På landet på sommaren kan det ju -om det är fint väder- dugga tätt med vykortsvackra vyer och glada barn som leker. Men nu var det bara en spontan enkel picknick i vårat anspråkslösa höghuskvarter och det var det som gjorde att det kändes så fantastiskt. Det var inte ens semester, och parken var full av glada familjer och kompisgäng. Idyll, här hos oss, liksom.