Hur ska man tänka med TV-spel och barn? Å ena sidan försöker jag att vara lite modern, och tänka att det är såhär man roar sig på 2000-talet. Det behöver inte vara sämre än fotboll, hopprep eller kojor i skogen. Å andra sidan känner jag mig inte alls modern och rankar undermedvetet kojor i skogen som idyll och TV/data-spel som typ ostbågar. Men jag förstår verkligen att det kan vara roligt. Herregud vilka världar man serveras. Vilka krafter du får. Vilka äventyr, vilken spänning (och vilket våldsbejakande machovälde) i många spel.
Problemet är väl just attraktionskraften. Det är så roligt att det tränger ut andra lekar. Du behöver inte nödvändigtvis använda din fantasi, spelet är utformat för att fånga dig, du sveps bara med. Och du sitter ofta väldigt stilla (eller viftar lite med en Wii-kontroll). Ja det finns dans-spel och sport-spel, men det är inte riktigt den kategorin jag diskuterar nu. Och det finns barn som tröttnar efter en stund och inte behöver begränsningar. Men så är det inte hos någon av mina barn. Hittills har vi löst det genom att ha begränsade speltider på helgerna. De här stunderna är hett efterlängtade kan man säga. Fördelen är att de gör annat, andra lekar, på resten av tiden. Och eftersom det är ganska långt mellan söndag och lördag hinner de hitta sin kreativitet och sina leker emellan (men ofta är de inspirerade av spelen...). Men just nu finns det en passion i vår familj som riktar sig mot ett nytt Lego Star Wars-spel. Önskemål har framförts om att omförhandla spelschemat något. Jag vet inte riktigt var jag står.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar