Varje morgon när min dotter går in på förskolan hälsas hon med en kommentar om vad hon har på sig. "Vilket fint halsband!" "Åh, har du klänning på dig idag!" "Vilken fin tröja!" Och ungen går såklart fram och visar upp sig. Och vi utkämpar klädstrider varje morgon (ibland är det praktiskt med jeans... och t-shirt är inte bästa klädesplagget på hösten). Minst en gång i veckan har hon sin favorittröja med Blixten McQueen, men den får sällan kommentarer.
Men jag säger inte till. Jag ställer inte till med någon scen. Jag kallar inte till allvarliga samtal med den förskollärare som oftast berömmer utseendet. Varför gör jag inte det? Dels pga. att jag är mesig och konflikträdd. Men också för att jag gillar henne. Hon är rar och varm och hon tycker om min dotter. Hon bryr sig om mig när jag har ont i magen, hon kramar mitt barn och hon har haft alla ungarna de första åren på förskolan. Och det är ju också viktigt. Jag vet att hon gått genuskurser, hon har t.o.m. läst mitt ex av 100 möjligheter istället för 2. Men hon är av den gamla skolan, det biter inte riktigt på henne. Så jag tänker att det får vara. Ungen slutar snart där ändå. Vi kompenserar på andra sätt. Men det känns lite som att jag ger upp. Borde jag kämpa, eller är det inte den här striden jag ska välja?
Åh så bra skrivet!! Jaaa du, det är frågan.
SvaraRaderaJag gav upp i samma situation. Nu tröstar jag mig med att det där värsta intresset verkar ha svalnat hos barnet. Hon börjar bli mer balanserad och önskar sig både robotlarver och smink. "Det kanske blir bra ändå det här?" tänker jag. Och vill gärna tro att det vi andra gör, också faktiskt påverkar, fast effekten kanske kommer senare?/Å
Tack :-). Det är klart att barnen påverkas av familjen också, ganska mycket. Men ibland kan jag känna att med tredje ungen är jag mer låt-gå. Ganska ofta på gott, men ibland på ont. Just i det här fallet är jag inte säker på om det är på gott eller ont ;-), men med åldern och antalet barn känns det som att det krävs mer och mer för att elda upp mig...
RaderaDet här inlägget gjorde mig glad. Jag hade tyckt det var skitjobbigt om mitt barn ständigt möttes av kommentarer kring sitt utseende eller sin utstyrsel. Jag tycker du beskriver så fint att detta är en varm och välvillig människa och att ibland är det nog bättre att bara vara glad för det som är bra och inte göra så stor sak av det som är mindre bra.
SvaraRaderaJag träffade en retoriker en gång som sa att han BARA gav positiv respons till sina studenter och alltid offentligt. Han sa aldrig något om svagheter och vad som behövde förbättras utan hans tanke var att alla studenterna skulle lära sig av det goda exemplet som han var noga med att lyfta fram. Det är en riktigt intressant tanke, tycker jag.
/e
Jag tror mer och mer på den principen faktiskt, särskilt i barnuppfostran. Om barnet har en fas som är jobbig är det ofta mer lönsamt att fokusera på något som fungerar och uppmuntra det, eller bara ge mer uppmärksamhet och kramar, än att göra en stor sak av det jobbiga.
RaderaNär det gäller genusfrågor och feminism är det ju ibland bra att säga ifrån och markera, och ibland bäst att ha lite överseende och som du säger, fokusera på det som är bra (t.ex. i det här fallet så ser och stärker ju hon min dotter på andra sätt). Men ibland är det ju svårt att veta vilka strider man ska välja...
Mm, intressant... Jag tänker att man inte kan ta alla strider. På sätt och vis tror jag att det ger mer att "surra lite" än att kriga. Alla kan inte tänka som vi och omvärlden är mer traditionell än man kan tro. Vi tar det sakta men säkert istället :-) För min del är det också åldern och antalet barn som lugnat ner mig men jag vet inte om det är bara dåligt... Diskussionerna blir intressantare och längre när jag itne är så galen ;-)
SvaraRaderaKram
Hej! Inne samtidigt för en gångs skull :-).
RaderaJa, jag har också blivit mer fördragsam med tiden. Oftast tror jag det är bra. Men det är klart, ibland måste man ju ta striden. Det är tur att det finns de som är yngre och argare... och inte har så många barn :-).