Ni vet när man dammsuger och hör ett pling. Ska man öppna den och leta, eller var det bara en sten? Eller som idag när jag cyklade i full fart på väg nerför en bro. Klirr, hördes det. Ska jag stanna? Det var nog bara en kapsyl. Men jag stannade ändå, gick tillbaka, och hittade en knapp från min rock. Glädje! Det är ju helt hopplöst att tappa en viktig knapp och inte hitta den. En återfunnen knapp kan glädja mig flera gånger under dagen. Jag har redan en saknad knapp i den rocken. Men jag går och bär på en ersättare i fickan, en lagom stor knapp fast i helt fel färg. Snart ska jag sy i den. Den får bli ett statement. Men då får jag låtsas hårt att den är meningen.
Jag har alltid gillat texter, böcker eller filmer om onödigheter. Det är såklart häftigt med brinnande engagemang och viktiga känslosamma ämnen också. Men text eller film som fokuserar på små vardagliga förtret eller glädjeämnen lockar mig. Sen är jag kanske också lite avundsjuk på de personer (eller karaktärer) som fokuserar på små vardagliga saker. Istället för att oroa sig över självkänsla, prestationer eller krigets fasor i Syrien. Ja, det är ju tur att det finns folk som engagerar sig i de stora världsfrågorna, men jag tänker mig att det hade varit skönt att få fokusera på det oviktiga ibland. Det är skönt, när jag lyckas. Kanske är det en flykt, men jag tror att det är nyttigt för mig.
Förstår ni inte vad jag menar? Har ni sett Amélie från Montmarte, eller Frihet - Den blå filmen (med Juliette Binoche - och i den här filmer flyr hon definitivt)? De är mina favoritfilmer. Fredrik Backman spelar i samma genre tycker jag, hur otroligt det än kan låta. Det vardagliga är huvudnumret. Ibland med en komisk eller vacker tvist, ibland bara rakt av. För det är ju en viktig del av livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar