Allt för att hinna till ett frukostmöte på ett café halv nio. Men sen när jag kom fram hade den jag skulle möta glömt bort det och åkt till jobbet en bra bit bort. Jag har ganska hög toleranströskel för folk som glömmer bort saker, jag tycker nästan att det är lite sympatiskt. Det är väl för att jag är en sån själv, även om en dos noja räddar mig från de flesta missarna tack och lov. Folk som är korrekta, högpresterande och felfria gör mig bara nervös (eller irriterad).
Men det där med vantarna? Jag gillar verkligen inte att tappa saker, jag har ofta en liten relation till mina prylar. Men jag har märkt att jag har ett visst överseende med mig själv när jag glömmer, tappar eller slarvar. Lite svinn får man ta, liksom. När vardagslivet är så pressande som det är när man har tre barn så kan jag inte räkna med att jonglera utan att tappa några bollar ibland. Som ett par tappade vantar, en glömd matlåda som resulterar i att jag får köpa onödigt dyr lunchmacka, en bortglömd brödlimpa i skafferiet som möglat, en lapp till förskolan jag bort lämna in, eller en handsfree-lur som råkat bada i varm choklad.
Men jag är kanske för snäll mot min inre slarver ibland? Kanske jag skulle sänka tempot lite, gå upp i tid på morgonen, inventera skafferiet innan jag går och handlar, lägga alla viktiga papper i en hög och, för guds skull, inte dricka varm choklad vid datorn. Skärpa mig lite helt enkelt. Ah, det är väl som vanligt: Lite skärpning, lite överseende som är lösningen. Balans! (Grr, gillar inte det ordet...)
 |
| Men kolla här! Vi hittade de dyblöta vantarna överkörda på gatan på väg hem i eftermiddags! Räddad! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar