Sommaren är ju inte så lång här i Sverige direkt, men den har ändå sina faser. Så här ser jag det:
Först har vi den smygande försommaren. Den är oftast kall och regnig, men eftersom det är försommar förlåter man den. Ibland är jag ledig i juni, och det är en speciell känsla att vara ledig när alla andra jobbar, innan stora semesterperioden. Världen pågår liksom runt omkring en. Även naturen är på g, allt är fräscht och knoppigt och resten av sommaren ligger framför en. Och regnar det finns alltid förhoppningen om att det kommer att blir soligare senare.
Sen kommer högsommaren och den perioden när samhället loggar ut. Man träffar på andra lediga människor i skogen, är man i stan är där fullt av shortsklädda skaror som går långsamt med glass och barnvagnar. Den där gemensamma känslan av semester, och ligger man i gräset och filosoferar (önsketänkande...) så missar man inget viktigt.
Så blir det augusti, och alla pessimister konstaterar att sommaren är slut. Det gör mig vansinnig! Sommaren är kort nog som den är, vi har inte råd att kasta bort hela augusti till hösten. Sensommaren kan ju hålla på in i september. Men med augusti kommer frukt och bär, badbara hav och så småningom jobb och skolstart. Och det där med att ha vardag fast det är sommar, det gillar jag verkligen. Det är soligt och varmt när man går från jobbet, och det inbjuder liksom till guldkanter som glassätning och kvällspromenader. Lite jobbigt bara när all semester är slut och solen och värmen äntligen kommer på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar