Poänglös klagosång

Min hjärna funkar inte. Jag förlägger skiftnycklar, ballonger, cerat och sockar. Glömmer vad jag tänker på och varför, lyssnar inte på barnen, orkar inte ta undan/hänga upp/plocka ned/lägga tillbaka, och tänker trögt. Ikväll hällde jag kokande vatten på min hand, jag hade liksom glömt vad jag skulle göra med det (desinficera en tandborste) medan jag pratade och bara hällde på från vattenkokaren. Det är inte kul alls, och jag känner mig inte alls i skick att jobba imorgon. Den här veckan skulle blivit en utan-barn-vecka med sällsynt återhämtning. Istället blev det en sjukhelg och en pusselvecka med barnbesvikelser. Kanske med barnledigheter mot slutet, om vi har tur. Det är en skitsak i det stora hela, men för mig just nu är det hårt. Jag skäms lite för att jag inte lyckas hålla i det relativa. Det är ju ingen katastrof egentligen. Och jag har gjort en trevlig liten cykeltur idag, och välbehövligt trixat med barncyklar (därav skiftnyckeln...). Men ikväll är jag subjektiv. Och jag har inte ens någon slutkläm att komma med.