Ja, det är sannerligen inte februari fortfarande. Den där känslan jag jobbade så mycket på, att känna in vintern, lugnet, kylan och mörkret och sträva efter att vila i vintern. Den har bytts mot aprilstressen. Födelesedagssäsongen, utvecklingssamtal, tussilago man missat och vitsippor man snart skymtar från balkongen. Och allt det där sociala som man vill boka in nu när det går att vara ute. Och så alla helgdagarna på det. Det är nästan så att jag saknar februari.
Idag har vi haft barnkalas, igen. Ett förra helgen och ett denna helgen. Man blir matt av kalas, men nu är det gjort. Äldste sonen konstaterade att vi hade haft ett typiskt mamma-kalas idag för lillasyster. Han förtydligade: Ett sånt där lätt och enkelt kalas, när man ringer runt till gästerna samma vecka som kalaset är, handlar maten kvällen innan och slänger ihop maten - i detta fallet pannkakor och glasspinne- på en höft. Och delegerade skattjakten till sönerna. Inte såhär alltså. Ja, jag tyckte ju inte att det var så "enkelt". Jag stekte pannkakor och plättar i säkert en timme, och städandet och röjandet tog flera (det är ju rätt trångt hos oss, så det krävs en del plockande för att gästerna ska få plats). Men jag förstår vad han menar. Jag vet inte om han gjorde någon värdering egentligen, men för min del så kan jag ibland sakna att få lägga tid och kraft på något, ett kalas t.ex., och inte alltid vara så rationell och sänka ambitionen. Planera och tänka ut, fixa och förbereda. Men de är inte läge just nu i mitt liv, så jag är faktiskt rätt stolt över att det blev något kalas överhuvudtaget. Och trevligt blev det också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar