Barnen har varit borta i flera dagar nu så jag hinner liksom med att titta mig i spegeln på morgonen. Och i helgen köpte jag ett par nya, högklackade (älskar känslan att vara i jämnhöjd med folk), svarta skor att ha på jobbet. Såna där lite proffsiga, "kvinnliga", moderna. Detta resulterade i att jag idag har haft svart linne, gul tunn oversize-tröja som är köpt 2013, kofta (gamla vanliga), vita smala jeans (köpta i år) och de nya skorna. Samt hår med sprej i, smink och kontaktlinser. Jag såg alltså ut som en rätt vanlig kvinna med aningens koll. Shit, långt ifrån min vanliga stil alltså. På sätt och vis gillar jag det - och jag vet ju att det är tillfälligt. Snart kommer ju barnen hem och då blir det skrynkligt, lätt omodernt och omatchat igen. Men på ett annat sätt känner jag mig helt vilsen. Är det här jag? Jag ser helt vuxen, "trendig" och kaxig ut! Och när jag gick och handlade i vår underbara alternativa mataffär med billiga grönsaker och delikatesser från världens alla hörn kände jag mig inte alls hemma. Klackarnas klick-klock mot golvet fick mig att känna mig viktig på ett obehagligt sätt. När jag strosar där i vanliga fall med en gammal barnvagn, tramsiga barn, bekväma skor och cykelhjälm känner jag mig hemma och liksom i gemenskap med de andra som handlar där. Nu kände jag mig plötsligt utanför.
Nu ska det väl sägas att det inte är någon drastisk förändring jag genomgått... Jag tror inte att någon annan märkt det ens, men det sitter på insidan. Sen tror jag att all den här barnfria tiden får mig att tänka för mycket. Det är bra för mig att inte hinna spegla mig så mycket - varken bokstavligt eller bildligt. Imorgon kommer de hem och då är (o)ordningen återställd.
 |
| Ja ja, jag vet att jag ser vanlig ut. Matkassen till vänster om någon undrar. Men ni ser den höga kilklacken, va? |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar