Själv

Jag är ensam i stan och jobbar. Inga barn, ingen man. Det är så fantastiskt att jag nästan blir rädd. Man hör ju om mammor som inte kan vara utan sina barn, som åker på resa motvilligt och sen ägnar tiden åt att fundera över om älsklingarna äter ordentligt, sover gott eller har tillräckligt med solskydd. Jag är inte sån. Jag vinkade av dem i söndags och jag njuter skamlöst av tystnaden. I början var det som att det ringde i öronen, som ett tinnitussus av "Mamma, mamma!", "Var är min...?", "Han knuffades!". Men det var ingen som kom och störde mig. Jag köpte två magasin och la mig på sängen, tog en kvällspromenad, satt med datorn i knät. Jag kommer inte i säng på kvällarna för jag vill inte att kvällen ska ta slut. Jag träffade en vän, åt på restaurang och hade ingen tid att passa, ingen molande känsla i magen av att jag borde åka hem. Jag äter frukost hemma istället för framför datorn på jobbet. Jag gör mat som bara jag gillar.

Men det känns nästan lite melankoliskt. Kanske just för att det blir så uppenbart att jag är helt svältfödd på tid för mig själv. Ska man verkligen bli så här euforisk över att få jobba en vecka själv? Och nu när det är bara jag får jag möta mig själv, det var så länge sen så jag känner nästan inte igen mig. Vem är jag utan mina barn? Vi får väl se vad jag hittar.