Stan

Vi tar en paus från semestrandet hemma i höghuset. Vad trångt det är! Vad stökigt! Vad mycket saker! Och vad fult vårat köksbord är. Men vad skönt det är att vara hemma hos sig själv. Jag gick en sväng till mataffären (och glömde en massa saker kvar på rullbandet... i vanliga fall skyller jag på stress, nu får jag skylla på semesterhuvud) och det märks så väl att det är högsommar. Det är någonting med folket, som att alla barnfamiljssvenssons är borta. Vi åker iväg på våra svenssonssemestrar och kvar i kvarteret är de gamla, de unga, de som inte har råd att åka någonstans, och så några till. Förskolan är öde, lekparken är öde, skolan är tom, träden är gröna men gräset skiftar i högsommargult. Det är liksom inte meningen att vi ska vara här nu, det är nästan som att kvarteret är lite förläget över dotterns glada skuttande. Jag tror att det redan om en vecka är annorlunda. Då börjar vardagen krypa lite lite närmare. Turisterna är kvar i stan, men de som tog tidig semester börjar sakta fylla på morgonbussarna. Men då är jag långt borta.