Jag håller på med projekt skärpning just nu, i semestertider. Barnens bordsskick är ju pinsamt inför farmor, och de är högljudda så det slår lock för öronen, och så måste jag medla och coacha i alla konflikter. Och jobba förebyggande med syskonrelationerna, ta allvarliga samtal om hur bemöta sina syskon. Och nu kräver jag att de ska diska efter sig också.
Suck, vilken jobbig mamma jag är. Hjälper det verkligen att vara på dem hela tiden vid matbordet? Leder det inte bara till en sned bild av vad en mamma ägnar sig åt? Dålig förebild för dottern alltså.
Och i en härligt ärlig facebooksida (Family Living - the true story - tipstack till Kaosjenny för något år sen) läser jag om en tonårsmors vedermödor med trotsiga storbarn som inte städar, lyssnar, hjälper till. Jag hade någonstans fått för mig att om man bara sköter sina kort rätt så blir barnen ordentligare ju äldre de blev? Tack ni som tog mig ur den villfarelsen.
Hur man än vänder sig har man ändan bak. Man är ju gärna en cool förälder. Som samtidigt har lite fingertoppskänsla och kan bemöta barnens faser och behov. Men jag tror jag ska backa lite imorgon. De är ju fantastiska just som de är.
Ha Ha, mm det låter klokt att ta det lugnt... Det ordnar sig säkert. Du har rätt i att de inte sitter med raka ryggar när de blir tonåringar för att man tjatat rätt när de var sju eller något...
SvaraRaderaHar just haft ett långt skojgalet samtal med vår Storebror, 15 år. Han tyckte att han var mästaren och jag hans mamma-wan och att han lärt mig mycket... Jag är böjd att hålla med honom. Han och hans syskon har nog lärt mig mer än jag lärt dom. När jag säger till honom saker så säger han bara mamma jag VEEEET och så gör han vad han själv tycker men det blir hyfsat bra ändå... Kram
He he, mamma-wan :-).
RaderaJag pendlar mellan mer uppfostran och mer tillbakalut... i genomsnitt blir det nog bra ;-). Kram!