Min sommarmorgon

Jag vaknar innan alla andra och smyger upp, tyst, tidigt. Jag gör mig en kopp te och sätter mig på trappan till sommarstugan. Solen är uppe sen länge, men det är ändå så där skönt morgonstilla i naturen. Dofterna, tystnaden, som bryts av någon fågel eller insekt.  Jag bara sitter där och ser ut över gräsmattan. Sen snör jag på mig mina joggingskor och ger mig ut på en löprunda. Inte jättelångt och inte jättesnabbt, men i lagom lunk låter jag kroppen väckas. När jag kommer tillbaka till stugan har de andra just börjat vakna. Jag tar ett ljuvligt dopp i sjön i närheten och börjar sen duka fram frukosten. Lite sömndruckna trillar barnen ner för trappan en efter en. Fil med flingor och färska jordgubbar, att avnjutas på verandan. Så börjar dagen - i mina drömmar.

Visst låter det härligt? Det känns också som att jag har läst det här flera gånger, i olika tappningar. I böcker och magasin. Drömska beskrivningar över tidiga morgnar med det gemensamt att de liksom bygger på någon slags självdisciplin, det där lite asketiska - och belöningen av det. Gå upp tidigt. Njuta av naturen. Motionera. Vara den goda tålmodiga modern. Jag skulle verkligen vilja ha det så där, och det är inget som egentligen hindrar mig att försöka. Men så här blir det istället, i verkligheten:

Jag vaknar innan alla andra och slår huvudet i nattdukshyllan när jag ska kolla min mobil. Klockan är bara halv sju, och med tanke på när jag gick och lade mig borde jag verkligen sova lite till om jag inte ska bli häxan surtant idag. Jag ligger en stund och försöker somna om, men bli ideligen sparkad av ungen. Till slut somnar jag ändå om, bara för att bli väckt en halvtimme senare av att en mjuk och varm men väldigt klumpig unge lägger sig på alla andra i sängen. Sen ligger vi och halvdåsar medan barnen kravlar runt, för att till slut släntra ned till TV:n i vardagsrummet. Då får vi sova en kvart till. Till slut bestämmer jag mig för att jag slösat bort tillräckligt av den sköna sommarmorgonen och hasar ur sängen, tjugo över nio. Jag gör frukost till mig och meddelar övriga döva öron i familjen att det finns fil och bröd framme. (Det kommer ta ytterligare en timme innan alla petat i sig sin frukost.) Sen sätter jag mig på trappan i pyjamas med min frukost  - och njuter faktiskt. Men det blir inget sprunget, och inget av med den stilla sommarmorgonen. Jo, häromdagen blev det en liten morgonrunda. Men då var klockan kvart över elva.

Jag tänker inte piska mig själv över att jag inte har lust att gå upp på morgonen, och inte orkar ge mig ut och springa så ofta som jag skulle vilja. (Och har barn som skulle vakna och högljutt kräva att få följa med om jag smög upp klockan sju.) Men det är lite intressant med kontrasten mellan vad man tänker sig skulle vara härligt en semesterdag, och hur det verkligen blir. Men man måste väl få drömma lite?