Jag har varit på en tur till Danmark med familjen. Det var härligt. Delar av resan gick med bilfärja, en sådan där familjeanpassad färja med fiskdamm, skärmmössor och ballonger till barnen och jättenalle som går runt och high-fivar alla barnen. Det vimlade av barnfamiljer, nordiska medelklass barnfamiljer, ungefär som vi alltså. Men jag tycker det är en lite läskig känsla att vara mitt ibland alla andra som är likadana som vi. Både för att jag inte känner att jag passar in, och för att jag passar in totalt, och därför känner mig så fruktansvärt o-unik. Bara en av alla andra med spattiga småttingar i färgglada kläder. Samtidigt som det är så väldigt bekvämt med familjevänligt så blir jag lite stressad av det också. Det blir lätt lite hysteriskt, samtidigt som det är så tillrättalagt och kommersiellt. Pannkakor och sylt till barnen för att de inte ska gnälla på maten, glada figurer de känner igen, inget motstånd.
Äsch, jag behöver väl lite av varje antar jag. För det är ju tokjobbigt att åka runt med barn i miljöer där man måste passa dem hela tiden och det inte finns något som de gillar att göra. De gillar ju pannkakor och andra barn att leka med. Men vi var alltså inte på Legoland, det får kanske bli någon annan gång och med ett djupt andetag från min sida. Istället blev det långa strandpromenader, snäcksamlande, picknick, glass, lite (barnvänligt) Nordsjö-museum och upptäcksfärder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar