Är egentid bara larv?

Är lite desperat på egentid just nu. Dagdrömmer om att ta ledigt från jobbet en dag och bara ligga i soffan och titta på TV shop. Tänk, när jag som nybliven mamma satt på utvecklingssamtal med min chef och hon frågade mig om jag fick någon egentid (mycket omtänksam chef). Jag hade knappt hört ordet förut, och blev så rörd av att hon frågade. Nu känns ordet lite utslitet efter att störtfloden av kåserande mammor (tack och lov för dem) raljerat om småbarnslivets vedermödor i krönikesamlingar och bloggar. Och att det är ett återkommande samtalsämne mellan alla bebisföräldrar. Men jag är fortfarande förvånad över att jag blir så  trött, sur och gnällig fast jag får säkert en timme för mig själv på kvällen när barnen sover (ifall jag inte somnar vid läggningen). Är det likadant i hela världen? Blir föräldrar i  Bolivia, Vietnam och Togo kinkiga när barnen hänger i kjolarna för jämnan? Är det bara vi som är bortskämda, eller har vi högre krav på oss att vara närvarande och pedagogiska? Den där känslan av att jag egentligen bara larvar mig går inte att skaka av, men det gör mig ju inte direkt mindre gnällig.