Idag skriver bloggkommentarorerna och Lady Dahmer om skönhetshetsen. Plastikkirurgi verkar bli vanligare och vanligare, och för många yngre är det mycket mer odramatiskt med skönhetsoperationer än det är för min generation. Var går gränsern? Varför tycker jag att det är ok att sminka sig, använda linser och färga håret men inte att använda botox eller plastikkirurgi?
För mig är det inte svart-vitt. Det är en flytande gräns och en viss önskan att se fin ut har alltid funnits. Men det är graden av skönhetshets idag som är destruktiv. När man lägger så mycket av sin självkänsla i hur man ser ut, så att man låter det styra hur man mår i övrigt. När man lägger sig under kniven för sitt utseendes skull så är det bara en spegling av hur viktigt utseendet har blivit för en själv. Det är symptomet på utseendehetsen.
Jag är hellre omtyckt än beundrad. När jag står framför spegeln på morgonen så tänker jag: Spelar det mig någon roll hur mina kollegor ser ut idag? Bryr jag mig om min kompis har glasögon istället för linser, är fin i håret, eller har gått ner 3 kg i vikt? Nej, jag skiter i det. Jag tycker inte om dem mer om de är skitsnygga. Det hjälper mig att tänka så. Det behöver inte vara osunt att fixa med sitt utseende, men det är osunt när man låter vardagen, självkänslan och humöret kretsa kring sin egen spegelbild.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar