Åh, jag gillar vår soffa. Det är en gammal Ikea-soffa som jag köpte 1998. Mörkblå i något borstat bomullstyg som redan från början såg lite solblekt ut. Ett drygt decennium och tre ungar senare har den verkligen sett sina bästa dagar. Kuddarna har avtagbart tyg så de har vi tvättat några gånger. Senast nu i helgen, och jag satte på de rena överdragen i eftermiddags. Riktigt slitna är de, tyget är så nött att det nästan är hål på sina ställen. Och armstöden som aldrig blivit tvättade (det går säkert att ta av tyget där om man verkligen jobbar på det), är ganska sunkiga trots fusktvätt med diskmedel och tvättsvamp emellanåt.
Men jag gillar det slitna. Jag stör mig inte på det. Särskilt inte såhär års, när det mest är mörkt och allt ser så himla mysigt ut i ljuset från adventsljusstaken. Och i vår soffa får man äta mackor och dricka glögg. Man får klättra på karmarna. Och den är lite sådär omodernt halvstor, utan divandel att sträcka ut sig på. Den har blivit personlig, den där soffan, den är lite som vi är. Omodern och luggsliten och lite halvful. Och just nu mysig och skön men en färgglad pläd och en stor kudde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar