Ogenomtänkt om julstressen

Nu skulle jag vilja skriva ett inlägg om att jag har lagt ribban på en lagom nivå den här julen, att jag har gjort kloka bortprioriteringar och därför nu kan möta julafton utvilad. Jag har gjort kloka bortprioriteringar, men det hjälper inte helt. För det är ju så mycket annat som är kvar att hinna med. Julavslutningar, julklappslogistik, jobb, röj, julhandling. Läget är väl någorlunda under kontroll, mest för att jag får släppa en del av det jag tänkt hinna med. Och julklappar jag ska ge bort i mellandagarna får jag i värsta fall komplettera efter julafton. Vad värre är, är att jag är supertrött (fast inte för att jag är uppe hela nätterna och julstökar, direkt). Sådär så att det snurrar lite i huvudet när jag sitter ned ibland. Och fortfarande på helspänn av rädsla för magsjukor.

Men hur mycket av julstöket kan man prioritera bort utan att hela känslan går förlorad? För tjusningen med julafton ligger väl delvis i att man förberett för något som man sen får njuta frukterna av? Att det inte är en vanlig dag. Om det nu är det man är ute efter, vissa tycker ju inte att julen är viktig och då bryr man sig ju inte heller om någon uppbyggd julstämning. Problemet är väl om man stressar och haussar så mycket så att man ändå inte kan njuta av juldagarna. Lösningen är väl som vanligt att prioritera rätt saker (och låta barnen vara med och jobba).  Och att inse att om man ska hinna det man vill (även med hälften bortprioriterat) så måste man bereda tid för det. Vara ute i god tid eller se till att ha ledigt innan julafton. Lätt är det inte.

Det här är inte ett inlägg med någon sensmoral, eller ens någon vettig slutkläm. Bara en lägesrapport. Analysen kommer sen (kanske). Nu ska jag gå och sova. Jag är i alla fall nöjd med mina fina hyacinter.