Om framgång och när man inte får den

Sen jag kom ut ur bebisbubblan med min yngsta unge har jag då och då känt en liten längtan efter att bli framgångsrik. Att bli riktigt bra på något, att blir erkänd, att bli upptäckt. Jag gissar att det har med åldern att göra också, att jag är så gammal så att jag bör ha kommit någonstans vid det här laget. Eller så har det med barndomen att göra, något slags bekräftelsebehov eller så. Men hur blir man framgångsrik? (Sen om jag verkligen vill bli framgångsrik, på riktigt, det är högst tveksamt. Men nu pratar vi dagdrömmar här.)

Om man lyssnar och läser lite grann omkring sig så finns det en hel del framgångshistorier att ta del av, för de som lyckas gillar att berätta hur de gjort. Det är ju mänskligt, jag har själv svårt att hålla käft bara någon bär omkring på en liten bebis. Eftersom jag ju har en sådan erfarenhet. Sen vill nog många höra framgångshistorierna också. Alltifrån den tuffa barndomen, till upptäckten och insikten om att man var speciell. Alternativt det envisa barnet som bestämt sig för att lyckas, och sen mot alla odds och med hjälp av blod, svett och tårar ("jag har aldrig fått något gratis") till slut lyckats. Bli popstjärna, programledare, fotbollsproffs, komikerstjärna, skådespelare, författare, riksdagsledamot, äventyrare.

Det finns två problem med det här om man lyssnar på framgångshistorierna i hopp om att hitta nyckeln till egen framgång.

1. Många av de som är framgångsrika har en grym talang. Att gå på deras recept är ju meningslöst, om man själv är en medelmåtta. De har inte lyckats pga. att de hittat vägen, det är vägen som har hittat dem. (Och kanske lite slump, visst finns det en del stolpskott som lyckats bli framgångsrika...)

2. De som inte har en grym talang har en grym ihärdighet, vilket också är en form av talang. Att orka vara ihärdig. Peter Forsberg har sagt att all tur på isen är resultatet av bra förberedelser, eller något sådant. (Typiskt mig att inte veta citatet exakt, skulle aldrig orka googla upp det, utan kör lite på känn. Orka lägga massa tid på faktakoll...)

Om jag skulle göra ett sommarprogram i P1 så skulle det handla om medelmåttorna. Vi som inte plötsligt kommer på att vi kan göra fantastiska melodier,  inte har fantastisk kroppskontroll och spänst utöver det vanliga, inte strålar när vi står på scen, inte finner oss i trängda situationer och slår omvärlden med häpnad med vår komiska tajming. Vi som inte står och sparkar boll mot en vägg i timmar, inte lägger ner vår själ i skoltidningar, inte skriver dikter på nätterna, inte samlar på intressanta fakta att krydda våra powerpoint-presentationer med. Vi som trots detta, ändå är lite halvbra på lite allt möjligt. Jag är rätt bra på mitt jobb, ibland i alla fall. Jag var en gång ganska bra på franska, jag lärde mig till slut att slå handvolter, och jag tycker om att skriva. Och mina barn gillar mig (än så länge).

Jag tror att jag ska nöja mig med hyfsat bra. Och så ska jag lyssna lite på Peter Forsberg och inte tro att det där fantastiska resultatet ska hoppa ur mig, inse att jag måste försöka vara lite mer ihärdig. Men det hade blivit ett bra sommarprogram - tror ni inte?

Soffläge - igen.