Om hur mycket man kan vela inför ett presentköp

Jag är lite för påläst för mitt eget bästa just nu. En av mina bästa vänner har fått en bebis och jag vill skicka henne en present. Ett bebisplagg och något litet till mamman, tänkte jag. Mamman är lite kräsen och ganska precis tvärtemot mig när det gäller genustänk och kläder. Rosa och gulligt till en dotter ska det vara, och fin kvalitet (=dyrt). Jag vill ju hitta något som hon kommer att använda, annars är det ju bortkastat, men samtidigt något som jag själv tycker är ok. Och så är det det där med kemikalier. När jag ska ge bort nya kläder till små nyfödda bebisar vill jag helst att det ska vara ekologiskt. Nu misstänker jag visserligen att många kläder som är märkta med "eco cotton" eller liknande, egentligen bara har ekologiskt odlad bomull (i bästa fall) i materialet, medan färgning och sånt är vanliga metoder. (Jag vet inte säkert ska jag dock säga.) Men det är bättre i alla fall. Sen vet jag att stora mjuka tryck på kläder kan innehålla hormonstörande mjukgörare. Ja, ni hör ju. Det är minerad mark.

Så därför har jag sprungit i affärer en del det sista, velandes. Jag gillar ju min kompis, jag vill att hon ska bli glad. Var på väg att köpa en gullig gul klänning (hittar tyvärr ingen länk) på Åhléns, dock inte ekologisk. Men den var det mjukplast i märket (=kanske hormonstörande) där bak, och plagget kändes hårt och styvt. Gillade också den här t-shirten till mina barn, i första hand den minsta, (eller om den kanske var svart och rosa i de större storlekarna) och var på väg att köpa en sån. Rosa och cool, precis sånt jag letar efter till henne. Men sen började gifterna i trycket spöka för mig igen, så det blev ingen tröja. Det var en velig dag för mig, en annan dag hade den coola tröjan vunnit över miljömamman.

Men det jag ska säga efter allt detta dravvel är att jag köpte de här kläderna idag i alla fall. Kappahls ekologiska Newbie-kollektion. Gulligt, finstickat och lite gammaldags tycker jag. Övervägde en rosa body istället, men den var inte så snygg, och jag har ju lite problem med det rosa täcket till värnlösa flickebarn. Till treåringar med egen stark vilja går det utmärkt, dock.

Nu blev det visst fyra nyanser av brunt, men saltlakritsen är till mamman.