Igår såg jag en fransk film på TV som heter Jag har älskat dig så länge. Eftersom jag har en nedsatt funktionsförmåga när det gäller filmer, så var jag tyvärr tvungen att zappa runt lite så fort det brände till, men jag lyckades se det mesta. Det var stark och fin, och handlar om en kvinna som precis kommit ut från ett femtonårigt fängelsestraff och får bo hos sin yngre syster. Idag har jag gått och tänkte på filmen, ur två aspekter. Den ena är själva handlingen, och den andra är hur huvudrollsinnehavaren skildras. Hon är nog i 45-årsåldern, och får lov att vara både ful och rynkig och lite vacker och stark, med integritet. Framförallt så får hon lov att se ut som hon gör, hon ser inte ut att vara botoxad och ifylld och allt det där som Hollywood predikar.
Det som slog mig framförallt var att det nästan inte finns några sådana kvinnor i filmer, på TV eller i reklamen. (Ja, för att vara krass så syns inte så många kvinnor 45+ överhuvudtaget.) Vi blir hjärntvättade till att det inte är ok att ålderstecknen (eller andra komplex för den delen...) syns. Daniel Craig får stå där med sin bekymmersrynka och se cool och maffig ut på filmaffischen, men det finns inte på kartan att göra filmaffischer med kvinnor som inte är släta som skyltdockor.
Jag känner att jag behöver motbilder för att stå emot hjärntvätten. Det var så skönt med gårdagens film, för helt plötsligt kände jag att det fanns, alternativet. En annan motbild som jag blev glad över är Rebecka Åhlunds krönika, läs den. Den har tydligen varit publicerad i Amelia, vilket gör mig ändå gladare. Just den typen av magasin brukar ju helt kapitulera inför skönhetsindustrin. Reportage om olika "anti age"-metoder eller andra skönhetsingrepp, hur det går till snarare än reflektioner kring varför vi känner att vi behöver det och vad det gör med oss och vårt samhälle. Och varför vi inte bara skulle kunna skita i våra rynkor, småvalkar, hängbröst och leva livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar