Sanningen

Herregud vad jag är otrevlig nuförtiden. Argsint utan anledning och sur och tråkig. Och inget får jag gjort heller. Och ju fler saker jag skjuter upp desto svårare blir det att ta tag i något för listan är så lång och jag har ju redan visar mig själv att jag inte orkar ta tag i något. Och inte hjälper det med godis heller, tro mig jag försöker. Nu går jag och lägger mig. Det är nog det klokaste jag gör idag. Gonatt!

Saker man glömmer

Ni vet det där man glömmer. Eller förtränger. Det kan vara små saker och det kan vara stora saker. Ta körkort, byta jobb, gå till doktorn med de där konstiga prickarna, köpa ett nytt kylskåp för att det man har tar död på alla gurkor, ringa jobbiga samtal i jobbet, få ordning på sina bankkonton, ringa till sina gamla släktingar som man tycker så mycket om, söka föräldrapeng på Försäkringskassan, läsa med sitt barn varje dag, lämna lappar till förskolan och fritids, pumpa cykeln, laga kläder. Jag har en dunjacka som jag använder varje dag, men där dragkedjan inte fungerar. Och inte har fungerat sen i mars förra året. Man kan försöka laga den genom att trycka ihop låset med en tång, det kan gå, jag har tänkt göra det sen i november. Kanske imorgon.

Motbilderna

Igår såg jag en fransk film på TV som heter Jag har älskat dig så länge. Eftersom jag har en nedsatt funktionsförmåga när det gäller filmer, så var jag tyvärr tvungen att zappa runt lite så fort det brände till, men jag lyckades se det mesta. Det var stark och fin, och handlar om en kvinna som precis kommit ut från ett femtonårigt fängelsestraff och får bo hos sin yngre syster. Idag har jag gått och tänkte på filmen, ur två aspekter. Den ena är själva handlingen, och den andra är hur huvudrollsinnehavaren skildras. Hon är nog i 45-årsåldern, och får lov att vara både ful och rynkig och lite vacker och stark, med integritet. Framförallt så får hon lov att se ut som hon gör, hon ser inte ut att vara botoxad och ifylld och allt det där som Hollywood predikar.

Det som slog mig framförallt var att det nästan inte finns några sådana kvinnor i filmer, på TV eller i reklamen. (Ja, för att vara krass så syns inte så många kvinnor 45+ överhuvudtaget.) Vi blir hjärntvättade till att det inte är ok att ålderstecknen (eller andra komplex för den delen...) syns. Daniel Craig får stå där med sin bekymmersrynka och se cool och maffig ut på filmaffischen, men det finns inte på kartan att göra filmaffischer med kvinnor som inte är släta som skyltdockor.

Jag känner att jag behöver motbilder för att stå emot hjärntvätten. Det var så skönt med gårdagens film, för helt plötsligt kände jag att det fanns, alternativet. En annan motbild som jag blev glad över är Rebecka Åhlunds  krönika, läs den. Den har tydligen varit publicerad i Amelia, vilket gör mig ändå gladare. Just den typen av magasin brukar ju helt kapitulera inför skönhetsindustrin. Reportage om olika "anti age"-metoder eller andra skönhetsingrepp, hur det går till snarare än reflektioner kring varför vi känner att vi behöver det och vad det gör med oss och vårt samhälle. Och varför vi inte bara skulle kunna skita i våra rynkor, småvalkar, hängbröst och leva livet.

Triss i visset

Så här ser det ut i mitt köksfönster idag, ingen skrytbild direkt. Vad gör jag för fel? Tittar jag lite närmre så kan jag i och för sig se att julstjärnans jord är torr som fnöske. Men primulan är inte torr alls och jag har ingen aning om varför den slokar så. Och kryddplankan köpte jag häromdagen och den är redan supervissen utan att jag hunnit äta det minsta av den. Vad är det? För mycket vatten, för lite vatten, drag från fönstret, osynlig ohyra, för hör ljudnivå i köket, för skräpigt på golvet, för mycket matos, eller är det bara att de inte gillar mig? Jag har inte gröna fingrar i alla fall.

Om hur man gör den enkelt för sig genom att göra det svårt för sig

Nu ska jag berätta för er hur man undviker att köra bil i onödan. Jag vill inte köra bil i onödan, av miljöskäl. Mycket handlar ju såklart om hur ens vardag ser ut, var och hur man bor och jobbar och sånt. Det kan man ju också påverka ganska ofta, men där blir det ju lite mer komplicerat så jag skippar den biten. I vardagen, gör så här:

1. Ha bilen i ett garage en bit bort från ditt hus. Så att du får gå en bra bit, och kånka tunga saker du ska ha med dig. Ett alternativ till detta på vintern är att ha den ute så att du måste skrapa rutor ofta.
2. Kör sällan, så att du inte får in vanan.
3. Ha barnen i krångliga bilbarnstolar som de inte kan knäppa fast sig själva i. Ett plus om de krävs att en vuxen lägger sig raklång över baksätet och lirkar i 5 minuter i mörkret.
4. Ha stora overaller på barnen. Trots är också plus i kanten.
5. Skaffa åksjuka barn. (Har dock motsatt effekt vid långresor med X2000...)
6. När du väl är ute och kör, kolla inte upp vägen i förväg, så att du får irra runt en bra stund och svettas lite innan du kommer fram.
7. Kolla inte heller upp parkeringsmöjligheter i förväg. 
8. När du står inför ett val - bilen eller inte- visualisera en småtrevlig bussfärd i värmen, läsandes en tidning eller småpratandes med barnet. Eller en cykeltur i vårkvällen.

Funkar skitbra. Jag drar mig i det längsta för att ta bilen när jag upplever att jag har ett val. Det bästa är att det inte ens hamnar i kategorin "borden", som i "ska jag vara duktig eller ska jag vara bekväm?". För i den kategorin har man ju redan alldeles för mycket. Det är helt enkelt bekvämare för mig att inte ta bilen.

Opepp

Jag är väl inte den som brukar ha en massa ambitiösa nyårslöften. Något år tänkte jag skaffa bättre koll på min ekonomi, och något år tänkte jag att jag skulle köpa dyrare (bättre) kläder. Inga asketiska löften direkt, men ändå någon slags ambition om förbättring. I år har jag inga sådana ambitioner alls. Jag är helt otroligt opepp på nystart.

Om jag känner efter riktigt länge kanske jag har en liten liten ambition och mer ro i kroppen och lugn i magen. Men jag har inte lust att vidta några åtgärder för att komma dit.

Överallt längs vägen till jobbet (jag åker kollektivt nu och det är rätt gott om reklam överallt) är det reklam för träning, dieter, sluta röka och hälsosam livsstil. Så meningslöst, tänker jag. Varför ska man göra allt det här? Det är klart att hälsosam livsstil är bra, men jag har inte lust att göra några förändringar. Det är klart att det vore bra med lite mer muskler, men att dra iväg på träning bara för att få mer muskler? Orka. Träna ska man göra för att orka med sin vardag, för att orka springa till tåget, för att orka lyfta sina barn. Och jag tänker börja springträna snart igen, för det är skönt och bra. Men att plåga sig med något man inte gillar för att få en snyggare kropp, det känns verkligen helt avlägset. Och jag äter nog tillräckligt nyttigt som det är, jag gillar mitt godis.

Jag vet inte riktigt vad den här opeppen (åh, jag gillar det ordet...) beror på. Jag brukar ändå kunna uppbåda lite entusiasm för förbättringar i livet. Mer vegetarisk mat, mer näringsrik mat,  mer sömn, bättre organiserad vardag, friskis&svettisgympa. Och jag är inte nedstämd eller så. Jag är mer... mätt. Och seg. Trött och långsam. Men det är kanske bra. Det är vinter, det är viloläge.

Oordning i huvudet (bland annat)

Hm, jag cyklar inte just nu eftersom hostan inte riktigt släppt, och det resulterar i att jag inte alls får någon ordning på mina tankar. Det här samsas i mitt huvud just nu:

- Jobb. Saker jag borde gjort klart för länge sen, folk jag borde ringt, energi jag borde haft.
- Mat. Varför smakar allt så tråkigt? Varför har jag ingen lust att laga något godare?
- Sjukor. Varför pratar hon i sömnen, är hon på väg att bli magsjuk?
- Stök. Varför har jag inte lärt mina barn att plocka undan efter sig bättre? Grr.
- Jag borde verkligen ta tag i försäkringskassan, banken, städskrubben. Är jag bara lat eller borde jag ordinera mig själv en ledig dag?
- Jag måste planera helgen lite. Nu har vi haft en månad av oplanerade helger, vi behöver lite, bara lite, struktur! De där grejorna som cirkulerar i omloppsbanan just nu: Middag hos grannen, kompislek, ishallen, gäster, släktbesök - plocka in dem i almanackan så att någon av dem blir av i alla fall!
- Shit, barnen växer och växer och jag hinner inte med. Måste hinna/orka prata mer med storungen, leka mer med mellanungen, uppfostra lillungen.

Ja, det är väl så här det är att vara förälder helt enkelt. Just idag är jag tacksam för att jag inte har värre saker att oroa mig över.

Dagens köksfönster

Jag ger er dagens köksfönster, komplett med hushållspapper och januarimörker. Sist jag visade köksfönstret var det adventsklätt, men i helgen plockade jag undan julgrejorna. Ovanligt tidigt för att vara mig (och hade inte jag gjort det hade de blivit kvar till midsommar), men allting kändes bara dammigt, snorigt och sunkigt. Fast årets minijulgran står fortfarande på balkongen. Den är fnösketorr och barrar som attan bara man tittar på den, så jag orkade inte ta tag i det i helgen. Det är lite för långt till marken, annars hade en luftfärd från balkongen varit perfekt. Jag bor ju lite högt så jag kan inte vara säker på att granen inte hittar på dumheter på vägen ned.

Julstjärnan får stå kvar lite till, tycker jag. Blommor som överlever i mina fönster har förtjänat sin plats. Den är ju färgglad i alla fall, särskilt i sällskap med primulan från Willys. Primulan är fusk egentligen. Jag ska ju tänka *vinter*, och inte tjuvstarta vårkänslorna. Vårkänslorna får vänta till mars. Ser ni förresten mina små nyårsrester på fönsterbrädan, små färgglada paljetter? Jag älskar att ha paljetter drällande omkring mig. Det tog nog en veckan innan jag tog bort dem från köksbordet. Mitt i all influensa var det mysigt med lite glimtar av partystämning. Blandat med brödsmulor och ketchupfläckar.

Inga proffsfotade arrangemang i motljus här inte. Fram för köksfönstersrealism!

Känslan för januari

Jag har hittat min känsla för januari!

Jag har ju tidigare skrivit om min ångest inför januari-februari-mars, ett evighetslångt sjukträsk med kyla, slask, förkylningar och magsjukor - eller oro för sjukorna. Och det känns så himla onödigt att slösa bort ett kvartal varje år på att bara "stå ut", det är ju livet som springer förbi. När det gäller november har jag hittat en bra känsla - och nu har jag letat efter en bra känsla för oxveckorna också, för att hålla mig uppe. Nu har ju januari i och för sig redan bekänt färg med influensan som fortfarande sänker mig, men desto större anledning att hitta motivationen.

Så här ska jag tänka: Vinter. Nu är det vinter på riktigt. Jag råkar bo i en del av landet där vinter ibland betyder snö, och ibland regn, men det är bara att acceptera. Vinter här betyder oavsett temperaturen att naturen är i vila. Inga löv på träden, inga knoppar på buskarna, lera och visset gräs på marken. Jag ska försöka acceptera detta och tänka *vinter*. Det kan också vara vackert. Om naturen får lov att vila på vintern så får vi människor också lov att vila. På vintern kan man sänka sitt tempo. Jag ska ta djupa andetag, försöka gå lite promenader, njuta av de kala träden (och den snö som ibland faller) och leva i vardagen. Jag tycker ju om vardagen, och det blir inte mer vardag än så här.

Positivt tänkande

Jag förstår inte riktigt hur det ska gå till. Jag räknade ju med att vara utvilad och redo för rivstart med jobb och skola vid det här laget. Istället har jag redan fått skjuta på viktiga jobbgrejor, min vinterjacka är fortfarande trasig, jag har fortfarande inte ordnat med försäkringskassanutbetalningarna och hemmet är uppochner och inte alls redo för vardagen. Så, för att inte negga ihop totalt listar jag nu alla bra saker med att familjen haft influensa:

- Jag känner mig så fantastiskt pigg idag, fast lite yr. Allt är relativt.
- Vi har verkligen fått umgås med varandra, vi är t.o.m. lite mätta på att umgås med varandra skulle man kunna säga...
-... vilket innebär att vi kommer vara jätteglada att träffa våra klasskompisar och kollegor när vi väl är igång.
- När vi återfår lukt- och smaksinnet kommer mat att vara väldigt gott igen.
- Vi har tittat på tre Harry-Potterfilmer som har varit bra (hade vi kanske kunnat göra ändå iofs) 
- När jag väl kommer igång med jobbet igen kommer jag förhoppningsvis inse att det mesta löser sig ändå, det brukar ju göra det. Och det är en viktig insikt att börja året med.

Men det går över

Nej, det här är inget roligt. Av alla saker man kan göra en jullovsvecka är influensa något av det onödigaste. Jag hade tänkt jobba lite, ha svärmor på besök, kanske träffa lite vänner. Istället håller vi på med något slags socialt experiment där hela familjen har varit instängd i lägenheten och inte träffat någon annan på en vecka. Det som började på nyårsafton som feber/förkylning på två familjemedlemmar urartade efter några dagar till två däckade föräldrar och några barn i varierande feberstatus. Det är inte roligt att ta hand om barn när man har hög feber. I början var alla snälla och gulliga, barnen lekte med varandra och vi gjorde det bästa av situationen. Nu flera dagar senare är vi inte lika snälla längre. Men idag kan jag åtminstone blogga lite.