En ny fas

Ja. Som synes går det inte så bra för den här bloggen just nu. Jag är ganska färdig med den i den form den är nu känns det som. Jag har skrivit om mina (ibland stolta) tillkortakommanden, jag har skrivit vardagsbetraktelser med konstig vinkel, jag har skrivit om feminism, genus och barnuppfostran. Varvet runt.

Det finns några alternativ. Annonsera nedläggning. Låta bli att annonsera nedläggning och låta den flyta runt helt avhuggen. Nylansera i ny form.

Jag började blogga 2011. Då hade jag småbarn fortfarande, men hade en lite kreativ lust som inte fick utlopp. Som ville berätta om stolta misslyckanden, olösta grubblerier, vardagsstök utan skam och ärliga kroppsskavanker. Jag vet inte om det beror på att jag om en dryg vecka fyller 40 år, eller att min över 10 år långa småbarnsperiod nu är över, men jag tänker andra tankar nu också, faktiskt. Jag konstaterade igår att jag har varit gravid eller haft barn under tre år oavbrutet under ganska exakt 10 år. Men nu är yngsta 5 och det är faktiskt skillnad. Det tog tydligen två år att upptäcka det, men det bor inga småbarn här längre (eller var går gränsen på småbarn?). Även om jag fortfarande blir galen på att två till tre ungar hänger på mig och vill ha uppmärksamhet samtidigt så tänker jag mer utåtriktat nu. Ut-ur-bubblan-fasen. Jag tänker politik, jobb, samhällsfrågor (till skillnad från politik?). Ibland tillsammans med mina barn, vilket är väldigt häftigt. (Älskar att ha stora barn!)

Ska jag börja blogga samhällsfrågor? Ibland tänker jag det. Är inte helt säker på att jag vågar, och inte heller helt säker på att jag vill låta den här nakna bloggen ligga öppen för angrepp om jag säger saker som inte alla håller med om (vilket jag i såna fall definitivt skulle göra). Jag ska tänka ett varv till. Men det är inte helt osannolikt att den här bloggen blir något annat. Något som handlar om feminism, miljö, och segregation.

Återkommer.

Semesterläget

Semester är en konst, det är precis vad jag brukar konstatera så här års. Det betyder att det inte är helt lätt att byta stressig vardag mot ledighet med hela familjen. Nuförtiden gör jag mig inga illusioner om att det som ett trollslag ska råda full harmoni bara för att det är sommar. Men icke desto mindre är det väldigt välbehövligt med den där ledigheten. Må vara att man nöter på varandra hela dagen, att man nöter på sig själv samt sitter i en stuga långt bort från det vanliga livet. Utan den där fasen skulle man ju aldrig stanna upp och tänka och känna efter. Förutom att tänka och känna har jag den här veckan:

- Druckit mer vin än vanligt
- Badat en massa fler gånger än vanligt
- Kittat fönster
- Kämpat mot ett getingbo

Angående getingboet så hade kanske det smartaste varit att ringa Anticimex, men jag försöker med uttröttningsmetoden och ättika. Vi får se vem som vinner.

Växtkraft och ledigheten

Tänk den som hade ett uns av växtkraften i myntaskott… De här stjälkarna mynta plockade jag för nästan en månad sen. De kommer från en planta jag satte i trädgårdslandet förra året och som nu spritt sig till halva pallkragen. Det är gott med mynta. Jag plockade och åt de fina bladen och glömde bort resten på köksbänken en vecka eller två. Nu har den fått skott (och rötter).

Idag går jag nästan på semester. Jag kommer i alla fall inte vara på kontoret nästa vecka. Soloveckan med jobb byts mot familjeliv i stugan, och tjuvjobbande på förmiddagarna. Jag är inte helt säker på att  det är bättre med semester än jobb, men stressa ned behöver jag ju. Vi får väl se hur det blir med den saken. 

Kvällsvyn

Jag bor på min balkong just nu. Borde vara ute och njuta sommaren, men det är också skönt att inte göra det. Vara inne men ändå ute. Och så har jag upptäckt att man kan jobba på datorn på balkongen, både i kvällsljus och dagsljus. Så här ser det ut - bara så att ni vet.

Hej då vardag

Skolavslutningen i veckan gav mig lite ångest. Nu är vardagen över, nu skeppas våra barn ut på grönbete hos gulliga morföräldrar, kvarterskompisarna överges, lekparkerna byts mot skog och äng. Vi har det så lyxigt, trots (eller tack vare) att vi bor i en trång lägenhet i ett höghus så får våra barn smaka på lantlivet om somrarna. Men priset är att den där sommarvardagen blir så kort. Bara några hetsiga veckor i maj och juni då allt ska hinnas med. Jag vill ha mer sommarvardag, jag vill äta på uteservering med barnen i våra kvarter, jag vill ha picknick med kvarterskompisarna, jag vill gå och bada i utebadet som ligger så nära men som vi aldrig utnyttjar, jag vill gå kvällspromenad och köpa glass. Det är ju lätt ordnat om jag bestämde mig för att ha barnen på fritids några veckor till och kanske jobba lite längre. Jag trivs ju här hemma i mina kvarter, och har egentligen ingen jättestor drivkraft att åka härifrån.

Problemet är ju att sommaren är så kort. Jag vill ju också att både jag och barnen ska få vara på landet. Att de ska få träffa kusin, jaga mördarsniglar, åka ut med båten, gå i skogen. Kan vi byta ut mars mot en till sommarmånad? Ja, eller mars får bli april och sen kör vi varm och skön sommar från april till september? Överens?

Blandar ni er?

Läsvärt i dagens DN om Främlingsrädsla och hur vi bör möta den. Hur mycket blandar ni er? Hur lika er själva är de ni umgås med? Känner ni någon Muhammed (obs, citat från artikeln)? Eller - om du heter Muhammed - känner du någon Lars eller Karin?

Och nej, jag känner ingen som heter Muhammed (men en Ali - räknas det?). Men det gör mina barn! Framtiden tillhör dem.

Vårt förhållande till saker

Min generations farmödrar och mormödrar sparade på det mesta. Omslagspapper, snören, gummisnoddar, möbler, mattor, stuvbitar. De kunde lappa och laga, de kunde ta vara på rester. De levde under världskrigen och även i övrigt i en tid när det var dyrt med saker, medan i alla fall medelklassen eller de som bodde på landsbygden hade goda förvaringsmöjligheter i form av skräpvindar, förråd, skåp och lådor. "Den som spar han har." (Det var före hen det…)

Idag är prylar inte längre en bristvara. Även om du är låginkomsttagare är det lätt att fylla ditt hem med prylar, det är lätt att hitta billiga leksaker, prydnadssaker, kläder, godis, elektronik. På McDonalds får du gratis leksaker, med nästan varje barntidning får du leksaker, går du på loppmarknad, lågprislador (vi har en affär som heter "Bra deal" i vårt kvarter) eller söker på blocket finns massor av grejor till låga priser. För att inte tala om samhällets köphets i övrigt med inredningstrender och stora köpcentrum som utvecklats till allmänt helgnöje. Kvaliteten är ofta låg, men sakerna finns där. 

Ur miljösynpunkt är det här naturligtvis kasst. Och oavsett om man handlar billigt eller dyrt blir det lätt en väldig massa prylar. Till detta kommer att vi nuförtiden inte har samma ytor, eftersom det är dyrt att bo. Dessutom är moderna hus och lägenheter sällan utrustade med stora förvaringsytor. Inga skräpvindar, inga serveringsgångar täckta med skåp, sällan stora garderober. Följden blir att många människor ägnar sin fritid åt att sortera, städa och rensa bland sina saker - för att sen genast inhandla nya. Men jag har en spaning: Jag tror att vi kommer att värdera prylar mindre och mindre i framtiden.

 För mig har prylarna blivit en fiende. Vi bor ju trångt, och jag får rysningar varje gång det kommer hem nya saker till oss, allra helst om de är stora eller onödiga. Det är klart att det finns någon slags lockelse i det nya - som ett byte man har erövrat. Men i och med att prylarna blir så lättillgängliga - och kräver så mycket i form av utrymme och sortering, så tror jag att vi kommer skatta det lägre. Vi som är vuxna nu lever fortfarande med den där känslan för saker som generationerna som uppfostrade oss hade. Men våra barn kommer att vara uppfostrade med överflödet. Även om vi hos oss försöker att hålla nere nyinköpen - och jag tycker verkligen inte att vi köper saker ofta, och leksaker bara vid jul och födelsedagar i stort sett - så har mina barn massor med saker (vi är dåliga på att rensa och tre barn i olika åldrar gör att ingenting plockas bort). Och de är med när vi försöker rensa - när det händer. När de blir stora så kommer de ha med sig känslan av att saker är lättillgängliga, och att det är jobbigt att rensa och hålla ordning bland alla grejor. På något sätt måste det påverka. De har inget minne av den där enda dockan de önskade sig hett hela året för att sedan få som en av få julklappar. Och därmed kommer de inte ösa klappar över sina barnbarn i hopp om att återskapa den där känslan de själva hade som barn. Hur de kommer göra istället vet jag inte. Kanske blir upplevelser och tid viktigare? Jag tycker redan att jag anar tendensen. Eller så blir det på något annat sätt. Men de kommer att ha ett annat förhållande till prylar, det är jag säker på.

Så här ser det ut ovanpå vår micro. Egentligen skulle jag inte sakna en endaste grej om jag svepte ned allt i soporna. (Fast batterierna i batteriholken förstås…) Men det tar ändå emot. Jag får sortera lite istället.

Att välja och att välja bort

Jag måste berätta om mitt stora steg: Jag har valt bort min familj - i flera dagar. Idag är det lördag, de åkte bort i torsdags och de flesta av dem kommer tillbaka imorgon söndag. Tre dygn, helt ensam. Med bara lite jobb och lite tvätt på agendan. De åkte till landet och jag kände bara i hela kroppen, nej nej nej det går inte, jag vill inte följa med. Det låter inte så stort nu när jag skriver det, men för mig handlade det verkligen om att bryta ny mark. Jag är den som drar iväg på äventyr med ungarna, och som inte backar när min man inte vill eller orkar hänga på. Jag åker till fjällen själv med alla tre barnen (men med min pappa som assistans), jag åker utomlands med alla tre, jag åker på utflykt med alla tre, jag åker till mina föräldrar med alla tre, jag går ut i skogen med alla tre, jag hänger på skolaktiviteter med alla tre. Eller två, eller ett av barnen. Och det gillar jag, jag gillar utmaningen (som det var särskilt när de var mindre), men resultatet blir att jag nästan aldrig är själv, medan min man ganska ofta är det.

Och som vanligt får alla beslut man tar konsekvenser. I mitt fall har jag blivit rätt sliten. I kombination med en väldigt stressig period på jobbet blev resultatet att jag blivit en rätt tjurig mamma. Det bara skriker i kroppen på mig när mellanungen vill att jag ligger bredvid när han ska somna, jag får bryt på minsta ungen vid den dagliga morgonstriden, och jag har inte minsta lust att prata med min man på kvällarna - allt jag vill är bara att vara ifred. Läge för time out alltså. Sen är det väl dumt att tro att tre dygn för sig själv är lösningen på allt. Men det är bra. Bra att få tänka, bra att få känna efter, bra att få sitta ned utan att någon hela tiden vill mig något. Och samtidigt lite jobbigt att vara utelämnad åt sina egna tankar - det kan ju vara jobbiga tankar som dyker upp.

Jag tänker ibland på något som Malena Ernman sa i samband med att hon var i ropet med Melodifestivalen. Jag har inget citat att komma med, men det pratades mycket om vilket krävande jobb det var att sjunga opera, fysiskt krävande, samtidigt som hon turnerade mellan olika världsstäder och just då även skulle få till Eurovision-cirkusen. Och frågan var väl hur hon klarade av det. Hon menade att man kan klara väldigt mycket, men man får aldrig tro att det inte kräver att man prioriterar bort något annat. Hon berättade att hon tränade hårt för att orka, och att hennes man fick ta ett tungt lass med hem och barn. Och att hon aldrig kunde festa loss eller missköta sig på andra sätt. Hon kunde ju inte bli sjuk och rösten måste alltid vara i topptrim. Det är det jag tänker på. Det är ok att pressa sin kropp och skäl med krävande jobb, hektisk vardag, många barn. Men man måste ha återhämtning, det måste prioriteras. Annars prioriterar livet åt en - genom sjukdomar, dåliga relationer, utbrändhet, bitterhet. Lätt att säga, svårt att göra.

Dagens vyer

Det kanske inte funkar i praktiken alltid, med likabehandlingen, men det känns ändå bra i magen när det ser ut så här över hela staden. Regnbågsflaggorna är dessutom fantastiskt snygga.

Nu har hästen och jag balkongslappande i kvällningen. Inte dumt alls.

Nu ska jag inte vänta två månader till nästa inlägg. Lovar. 

Mat

Veggievore finns det en kokbok som heter, som jag inte har läst. Men jag har läst om fenomenet, och jag gillar det. Det handlar om grönsaksglädje, att man sätter grönsakerna främst i måltiden, och så kanske man kompletterar med lite kött om man känner för det, mest som krydda. Bra för hälsan, bra för miljö och klimat och visst låter det gott! Jag kör lite efter eget huvud, men med detta i baktanke. Det kan handla om köttfärssås som innehåller massor av lök, rivna morötter, rödbetor, svamp och linser. Det kan handla om bulgur med fetaost, spetskålssallad, tomatsalsa, oliver, avokado - och så lite stark korv i skivor till. Idag handlade det om pasta med ruccola, ärtskott, kålrabbi och en massa portabellasvamp som jag stekte med kålrabbi, vitlök, och så lite bacon. Ja, sen händer det väl att ett barn bara äter pasta, bacon och lite kålrabbi. Men, men, jag får äta mina grönsaker i alla fall.

Och jag gör inte anspråk på några inspirationsbilder som får det att vattnas i munnen,  nej. Däremot är det fritt fram att inspireras av vårt snygga kakel. Och barnskyddet på spisen.

De man jobbar med

Kollegor, det är lite speciellt. Man träffar dem varje dag, fikar med dem varje dag, flera gånger. Man vet hur deras steg låter, hur pigga de är på morgonen, om de kan passa tider, om de är ambitiösa eller inte så mycket, om de gillar grönt te med mjölk, om de är duktiga på att korrläsa eller på att räkna på flyktiga organiska kolväten. Ibland vet man andra saker om dem också, som att deras barn trotsar eller att de byggde staket i helgen. Mina vänner fikar jag med en gång i månaden eller några gånger om året, om de inte råkar bo i kvarteret. 

Antingen ska man undvika att träffa sina kollegor på fritiden, för man ses ju redan bisarrt mycket. Eller så ska man träffa sina kollegor på fritiden, för kanske vore det roligare att lära känna dem på riktigt, de som man ändå spenderar så mycket tid med. 

Jag vet inte riktigt. Men när det värsta inträffar och en person man jobbat med i tio år ligger för döden, då ställs allt på ända. 

Karriären och barnen

Jag jobbar ganska mycket just nu. Det är många olika projekt som ska bli klara samtidigt, så många så att det egentligen inte alls går. Jag kan inte följa önskade tidsplaner helt, jag skjuter på de projekt som inte skriker. Det tar emot. Jag har så svårt, inte bara med att säga "Nej, jag kan först göra det om en vecka", utan även med att undvika att säga "Ja, javisst, nu direkt!".

Ändå har jag lärt mig några viktiga läxor de senaste tio åren när det gäller jobb. Jag kan sätta gränser runt mig själv, även om de är för nära ibland. Jag tar raster och pratar med mina kollegor även när det är stressigt. Jag sitter ibland upp på nätterna och jobbar, men inte idag och inte igår, för att jag inte orkar. Tröskeln för att slå upp jobbdatorn hemma har blivit mycket högre. För det går ju inte, även två timmars övertid kostar, på mig och på familjen, marginalen finns där ju inte.

Mina äldsta tycker synd om mig som jobbar så mycket. Jag försöker förklara att det är roligt också. Men jag vet inte vad för sorts förebild jag är. För faktum kvarstår, ibland prioriterar jag mitt jobb före barnen. Den här veckan har de varit sjuka, de stora. Och jag tar min del av vab:en genom att inte vab:a utan genom att jobba hemifrån medan de får sköta sig själva. Och två dagar den här veckan har jag suttit kvar sent på jobbet och slagit upp datorn när de somnat. Inte för att jag egentligen vill, utan för att det just nu känns som enda möjligheten. Jag måste ju leverera. Och så går leveransen före tiden med dem, eller före min egen återhämtning (oftast) vilket ju leder till att jag blir en tjurigare mamma. Balansen, balansen. Jag försöker inte ge mig själv eller andra föräldrar som gör så här dåligt samvete. Att vara en självständig yrkesmamma är också en förebild på ett plan, och jag har oftast mycket tid med mina barn. Men det är bra att ta ett steg utanför sig själv och reflektera lite.